”Människan kan göra vad som helst, om hon vill”, sade konstnären Leon Battista Alberti på 1400-talet. Vår tid präglas i många avseenden av pessimism och uppgivenhet över samhällsutvecklingen. Men det finns åtminstone en epok i Europa som var rena motsatsen, nämligen den tidiga renässansen. Det var förstås krigiska och oroliga tider även då, men under några decennier tänkte och kände renässansmänniskan att allt man ville göra också var möjligt, åtminstone på konstens område.

Foto: Leif Gren

Som en händelse kan man fram till 8 januari 2023 se konst från en epok som är så olik vår egen, Vasaris teckningar på Nationalmuseum. Utställningen är ett samarbete med Louvren i Paris och handlar om Giorgio Vasaris legendariska samling teckningar av italienska konstnärer från 1300-talet till det sena 1500-talet. Teckningarna var ett komplement till Vasaris bok Le vite de’ più eccellenti pittori, scultori e architettori (1550, svensk översättning Berömda renässanskonstnärers liv 1926–30), som räknas som det första konsthistoriska verket. I utställningen visas runt 100 verk av italienska konstnärer med kända namn som Sandro Botticelli och Rafael.

Teckningarna är större än vad man är van vid i dag, när så mycket ska rymmas på A4-format, här är det till stor del dubbelt så stort. Men samtidigt är teckningarna så otroligt fint detaljerade. Nästan vartenda streck och detalj är så liten att man knappt kan uppfatta den i det dunkla ljuset på museet. Naturalistiskt och minutiöst tecknade kläder och muskler. Just dessa små detaljer är typiska för renässansen och en filosofi som hänger samman med mikrokosmos och makrokosmos. På samma sätt som det finns en stor värld på himlavalvet så finns det en mikroskopisk värld, och mitt emellan befinner sig människan. En annan idé som skiner igenom konsten är den antika så kallade Protagoras sats, om att ”människan är alltings mått”, den tidiga renässansen kännetecknas alltså av småskalig konst på människans nivå.

Många av teckningarna har religiösa teman ur den bibliska historien eller så handlar det om myter från den antika historien. Genomgående är det en strävan efter det estetiskt vackra, till och med i scener med våld och dramatik. I teckningarna är antiken ett ideal, men en skillnad är att smått fotorealistiska landskap och perspektiv har tillkommit. I denna konst har vi lämnat gotikens drömmar om himmelriket och idealet hinsides, och ännu är det långt till barockens megalomani och överdrivna storlek på allting där människan trycks ner till ingenting. Det jag tycker är det stora intrycket av konsten i denna utställning är fokuset på människan här och nu, och inställningen att människa kan, om hon vill, göra något stort.

Utställningen kan varmt rekommenderas. Om Nationalmuseum gjort sig känt för politiska pekpinnar angående konst från modern tid, så är utställningen om Vasaris teckningar sakligt informativ, vilket förstås är glädjande.

Leif Gren har studerat bl.a. arkeologi, etnologi, idé- och lärdomshistoria och konstvetenskap vid Göteborg universitet.