Finland har på många sätt lyft sig i kurs på det geopolitiska planet – och även kanske vunnit en ny respekt i Sverige. Efter Rysslands invasion av Ukraina gick bägge länderna med i NATO, vilket för Finlands del innebar ett definitivt slut på kalla krigets finlandiseringspolitik. Samtidigt kom Finlands militära förmåga och beredskap att väcka allt större intresse, och nu var det svenskarna som fick lära sig av finländarna.

Vår nyblivne president Alexander Stubb hör idag till Europas mest framstående statschefer, och har dessutom blivit en av Trumps golfvänner, vilket ytterligare har stärkt Finlands internationella inflytande. Kanske ter sig nu den gamla östra rikshalvan som det mera lyckade landet?

Så väl är ändå saker och ting inte. Ekonomiskt ligger vi nämligen mycket illa till. Finland har inte sett ekonomisk tillväxt sedan finanskrisen 2008, trots att landet inte drabbades nämnvärt hårt av själva kollapsen. Sedan dess har man dock som Nordens sjuke man haltat sig fram. Välfärdsstaten knakar i fogarna, och den offentliga sektorns skuldsättning närmar sig redan 90 procent av BNP. Arbetslösheten – om dock delvis orsakad av en ökad invandring – ligger på över 10 procent, vilket är den högsta nivån i Europa.

Orsakerna till krisen uppfattas utgöra en slags ackumulering av negativa utfall. Samtidigt som finanskrisen ägde rum föll Nokia från världstoppen då iphone lanserades 2007, medan digitaliseringen slog hårt mot den tidigare mäktiga pappersindustrin. I och med sanktionerna mot Ryssland kapades de ekonomiska förbindelserna österut. Finland saknar dessutom en egen valuta, vilket skapar ytterligare utmaningar.

Ett på ekonomiskt sunda principer byggt samhälle torde ändå kunna adaptera sig, men så har icke skett. Allt fler pekar nu på djupare strukturella problem i fråga om beskattning, arbetsmarknader, byråkrati och incitament – samt det faktum att man i Finland underlåtit att göra reformer som exempelvis Sverige gjort för länge sedan. De marknadsvänliga i Finland påpekar dessutom gärna att det var de svenska socialdemokraterna som gjorde dessa reformer, som för att bevisa hur socialistisk den inhemska vänstern fortfarande är.

Spiken i kistan för den offentliga ekonomin kom då den av kritikerna benämnda ”Spice Girls-regeringen”, ledd av Sanna Marin, öppnade pengakranarna. Detta ledde till att statsskulden 2019–2023 ökade från 106 till 156 miljarder euro. Statens revisionsverk publicerade i slutet av november 2025 en rapport där utgiftsökningarna under coronapandemin i Marins regi fastställdes till 41 miljarder euro och karakteriserades som ”historisk stora”. Före pandemin höll skuldsättningen på att stabiliseras, men i och med pandemin övergavs de finanspolitiska reglerna, vilket lett till en skuldsättning som inte kunnat stävjas.

Som ett resultat av detta har Finland sedan juni 2023 haft en regering som allmänt beskrivits som den mest högerorienterade sedan 1930-talet. Något som skall tas med en nypa salt då begreppet ”höger” förändrats väsentligt. Regeringssammansättningen är ändå den mest ”högerinriktade” som för tillfället är möjlig i Finland. Regeringen leds av statsminister Petteri Orpo från det moderata Samlingspartiet, och näst störst är Sannfinländarna, som i media kallas för högerkonservativa eller högerpopulister.

Orpo är en på många sätt svag ledare som överskuggas av den sannfinländska finansministern Riikka Purra, och sedermera även av president Alexander Stubb. Under Purras ledarskap har Sannfinländarna blivit ett allt mera ”borgerligt” parti, från att ha varit vad partiets legendariska grundare och före detta ordförande Timo Soini kallade ett ”arbetarparti utan socialism”. Numera ogillar Soini partiet eftersom det – vid sidan om invandringsrestriktionismen – för en liberal ekonomisk politik.

Purra har jämförts med Thatcher och har själv, som en slags anspråkslös version av Javier Milei, poserat med skärbräden och saxar under slagord som ”nu skär vi!”. Redan i ett tidigt skede beskrev hon sig som ”klassisk liberal” eller ”fiskalt konservativ”, vilket väckte förvirring i medierna eftersom liknande termer är okända i det socialdemokratiska Finland. Hon har gått åt ”klimatsocialismen” samt kritiserat det överreglerade samhället och socialstaten.

Trots den hårda retoriken och journalistkårens bestörtning har dock den egentliga politiken varit mindre imponerande. Inom regeringen saknas nämligen vilja att ta itu med de stora problemen, vilket innebär att man i stället hyvlat bort utgifter här och där. Visserligen gör regeringen inbesparingar som en mera vänsterorienterad regeringen inte skulle klara av, men de är kosmetiska i jämförelse med behoven. Storsatsningar på försvar och ränteutgifter slukar dessutom miljarder.

Regeringen har bland annat sänkt företagsskatten från 20 till 18 procent från och med 2027, höjt mervärdeskatten från 24 till 25,5 procent och gjort justeringar i arbetslöshetsstödet och bostadsstödet. Inkomstbeskattningen har lindrats symboliskt och vissa reformer har genomförts på arbetsmarknaden. Regeringen påstår sig ha sparat 10 miljarder euro, medan Statens revisionsverk uppskattar siffran till 3,5 miljarder euro.

Länge beskrevs inbesparingspolitiken som grym och ideologisk. Från oppositionen hördes en retorik om att regeringens politik är destruktiv och att man sparar sig i fördärvet. Om kritiken stämmer pekar den dock i sig på problemet – nämligen att privatsektorn tycks vara starkt beroende av staten. På grund av den fortsatt höga arbetslösheten och skuldsättningen har tonen dock delvis förändrats. Den allmänna opinionen verkar nu vackla mellan insikten om att kraftiga inbesparingar är nödvändiga och att inbesparingspolitik inte fungerar. En studie gjord av Näringslivets delegation EVA visar ändå att drygt hälften av finländarna anser att statens ekonomi bör balanseras med hjälp av nedskärningar, medan skattehöjningar är impopulära. Även bland socialdemokratiska väljare har stödet för åtstramning ökat tydligt.

En känsla av att de ekonomiska problemen är högst verkliga har börjat krypa in överallt, men trots detta har Sannfinländarna fått betala hårt för finansministerposten då partiets stöd halverats från 20 till 10 procent för att åter stiga med några procentenheter. De flesta förväntar sig ändå en socialdemokratisk seger i riksdagsvalet 2027. Frågan är dock vad SDP kan göra om ekonomin fortsätter att dala. I sina skuggbudgeter har partiet inte kunnat presentera lösningar som i grunden skiljer sig från regeringens, bortsett från vaga löften om en mera ”rättvis” politik. Detta har besynnerligt nog varvats med beskyllningar om att regeringen inte balanserat budgeten tillräckligt.

Finland har dessutom hamnat i EU:s obsklass, vilket är en prestigeförlust för regeringen, men samtidigt konkretiserar den situation som finansministern varnat om redan länge. Nyligen enades alla riksdagspartier förutom Vänsterförbundet om en så kallad skuldbroms som skall minska statsskulden i förhållande till BNP till 60 procent och därefter 40 procent. Enligt den finanspolitiska parlamentariska arbetsgruppen behöver de offentliga finanserna stärkas med 8-11 miljarder euro fram till 2031. Detta begränsar socialdemokraternas handlingsutrymme, och till och med i vänsterliberala tidningar som (det numera svenskägda) Hufvudstadsbladet kan man på ledarplats läsa att ”det är bra att Finland blir av med en valtradition där partierna bjuder över varandra, utan att veta om landet egentligen har råd”.

Det är fullt möjligt att Finland blir det första landet i Norden där den etablerade socialdemokratiska välfärdsstaten börjar falla sönder. Landets produktiva bas kan helt enkelt inte längre bära den ”nordiska modell” som byggts ovanpå. Enligt finansministeriets budgetchef Mika Niemelä måste hela välfärdsstatens tjänstelöfte omvärderas, samtidigt som politikerna måste definiera statens kärnuppgift. Till och med på det statliga mediebolaget Yle uttrycks oro. Nyligen skrev en journalist att ”det är hög tid för politikerna att börja diskutera vilka välfärdstjänster vi har råd att hålla kvar, och vilka vi kan tänka oss avstå ifrån”.

Den ekonomiska sjukdomen kan också ses som en möjlighet. Finland har potential att göra det som Florida och Texas har gjort i USA, där företag och välbärgade individer strömmar söderut från New York och Kalifornien tack vare de sydliga delstaternas gynnsamma skatte- och regleringspolitik. Omfattande liberalisering och en nationell reformpolitik skulle kunna göra Finland till ett land där det egna folket åter kan lyckas i sina företaganden – och dit framgångsrika utlänningar vill flytta.

Finland är fortfarande framstående på många områden. I fråga om intelligens, utbildning och patent rankar landet högt, men brist på kapital och ett företagarovänlig klimat gör att många uppstartbolag flyttar utomlands eller säljs till utländska investerare. Det senaste att flytta var Oura, medan det hemlighetsfulla Donut Lab etablerat sig i det betydligt mera entreprenörvänliga Estland. Här behövs en förändring.

Frågan är hur en framtida rödskiftande regering kommer att tackla problemen, och vad som är mindre smärtsamt: sker förändringen kontrollerat eller på grund av tvingande behov? Finland besitter en unik chans att omvandla sig från Nordens sjuke man till en vägvisare för hur framtidens nordiska samhälle kan se ut, och det vore synd att schabbla bort den.

Nicolas von Kraemer

Finländsk historiker, journalist och debattör