Den tredje oktober är det helgdag i Tyskland. Då skall ”Tag der Deutche Eingheit” firas, en helgdag som introducerades 1991. Men egentligen enades Tyskland inte 1991. ”Die Wessis” i Förbundsrepubliken (BRD) tog helt enkelt över ”Ossis in dem ehemahlige sogennante Deutsche Demokratische Republik” (DDR).

Vid återföreningen var den allmänna misstron i väst stor mot medborgarna i det gamla kommunistiska öst. De flesta höga poster i näringsliv och offentlig förvaltning gick därför vanligen till ”Wessis”, som fick en ny lukrativ karriärväg.

Under de drygt 45 åren som Tyskland var delat utvecklades stora skillnader mellan BRD och DDR, ekonomiskt, politiskt, socialt och kulturellt. De flesta av dessa skillnader består än idag.

Ekonomiskt är det fortfarande skillnader. Lönerna har visserligen i stort utjämnats, men endast ett fåtal större städer i öst, som Leipzig, har kommit i närheten av utvecklingen i väst. I öst finns ingen medelklass av det slag som behärskar väst.

En tämligen vanlig uppfattning är att näringslivet i forna DDR mer eller mindre stod stilla under kommunisttiden och att inga investeringar gjordes. ”De levde på det som fanns i kylskåpet” brukar ekonomer och västtyska privatpersoner framhålla.

Utflyttningen av unga människor från forna DDR till BRD, som startade omedelbart efter murens fall, fortsatte oförtrutet efter återföreningen. Från 1991 har de fem nybildade förbundsländerna i öst tappat 20–25% av sin befolkning. Det har bland annat inneburit att befolkningen i öst har åldrats relativt mer än i väst. Äldre människor tenderar att utvecklas i konservativ riktning och detta är klart märkbart socialt och kulturellt.

Återföreningen märks inte heller i folkdjupet. Nästan ingen av mina vänner i BRD har besökt de nya bundesländerna efter återföreningen. När jag har frågat om de någon gång har besökt de nya länderna, har svaret blivit: ”Varför skulle jag fara på semester till Dunkeldeutschland (sic.), när jag kan fara till Mallorca?”.

Men mest uppmärksammade är de politiska skillnaderna. De två nyligen hållna valen i Thüringen och Sachsen blev katastrofala för regeringskoalitionen och stora framgångar för ytterkantspartierna ”Alternativ für Deutschland” och ”Bündnis Sara Wagenknecht”, namnet efter en utbrytardrottning ur det gamla kommunistpartiet i det forna DDR som numera går under namnet ”Die Linke”. Den 22 september är det val i Berlins omland, Brandenburg. Där förväntas ett liknande resultat.

Det är i första hand motståndet mot invandringen i Tyskland som präglat valutgångarna och blivit den sittande regeringskoalitionens stora problem. Misstron mot Angela Merkels invandringspolitik under mottot ”Wir schaffen es”, fanns redan från början i öst, och motståndet har växt både mycket starkare och snabbare i öst än i väst.

Ett av skälen till olikheten i detta avseende är antagligen att Västtysklands industriella och ekonomiska ”under” på 60-och 70-talen i stor utsträckning byggdes med hjälp av importerade turkiska ”Gastarbeiter”, främst till Ruhrområdet. Genom delningen av Tyskland efter kriget kom det emellertid inga turkar till DDR. Däremot kom flyktingarna till det återförenade Tyskland även till de fem bundesländerna i det forna DDR, och dessa flyktingar har främst kommit från MENA.

De turkiska gästarbetarna som hjälpte till att bygga det västtyska undret hade på många sätt en osäkrare tillvaro i Västtyskland än dagens flyktingar - de kunde skickas hem när som helst. Turkiet var även mindre präglade av islam vid denna tidpunkt, och man kan med fog säga att turkarna då var ”Muslim Lights”, dvs över lag inte strikt religiösa. På 60- och 70-talen var fortfarande Turkiet präglat av landets förste president Atatürks idéer om betydelsen av modernisering i västerländsk anda.

En annan viktig skillnad mellan turkarna och flyktingarna handlar om synen på betydelsen av utbildning och den utbildningstradition som Atatürk hade skapat. För de flesta turkar som kom till Västtyskland från Turkiet var möjligheterna till utbildning mycket viktigare än för dem som har kommit som flyktingar från MENA.

Det hade även länge funnits nära kontakter mellan Turkiet och Tyskland. Redan 1914 försökte Kaiser Wilhelm II stöd hos muslimerna, främst hos Sultanen-kalifen i det ottomanska riket, i syfte att försvaga Storbritanniens imperium, främst i Indien. (Detta försök har beskrivits utförligt i en bok av Peter Hopkirks bok från 2004 ”On Secret Service East of Constantinople”.)

Försöket misslyckades visserligen, men kontakterna mellan Tyskland och Turkiet bestod, vilket bevisas dels av det stora handelsutbytet mellan länderna, dels av att det var Angela Merkel som slöt det beryktade avtalet mellan EU och Turkiets president Erdoğan om att - mot rejäl betalning - stoppa flyktingströmmen 2016.

Sammanfattningsvis kan det nog sägas att det knappast blir någon större fest den tredje oktober. Tysklands nuvarande situation är ytterst besvärlig. Ekonomin har gått i baklås, de djupa klyftorna mellan öst och väst är bestående och den politiska situationen är ytterst komplicerad.