I alla franska medier verkar samtliga medarbetare vara ”starstruck”.

Att titta på fransk TV är en sällsam men snart tråkig verksamhet. Det är alltid samma koncept som används. Ett av kanalens ”ankare” samlar fyra personer i studion i Paris, minst en politisk journalist, helst en pensionerad militär eller ambassadör, och minst en ”forskare” om ett aktuellt ämne.

Ämne nummer ett är förstås nästan alltid fransk inrikespolitik.

Frankrikes ekonomi är sedan ett antal år i olag. Fransmännen har länge levt över sina tillgångar – närmare bestämt i 50 år. Statskulden har vuxit till 110 procent av BNP, och årets budgetunderskott kommer att landa på minst 6 procent. De internationella kreditinstituten värderar ner Frankrike och lånekranen dras åt, sakta men säkert. Detta har lett till stora politiska konvulsioner och oändligt många timmars diskussioner i Tv-kanalerna.

Vanligtvis går det till så att ankaret introducerar ett NAMN på någon politiker. Kan han eller hon tänkas bli den som skall göra det ekonomiska nödvändiga städjobbet? Därefter följer en rundfrågning fylld med NAMN på den som de tillfrågade råkar gilla just idag. Ibland kommer då ett klipp med dennes senaste uttalande inför en skog av mikrofoner. Uttalandet blir då utgångspunkten för en ny diskussion, eftersom något annat NAMN, en han eller hon, har kommenterat klippet i något annat sammanhang och då måste NAMN ripostera, annars… Så håller de på timme in och timme ut.

Den gemensamma nämnaren för nästan all fransk inrikespolitik är att det är NAMN som diskuteras. Alla NAMN bor på behagligt avstånd inom Paris’ tjugo arrondissement, vilket naturligtvis underlättar. Många NAMN har även varit gifta med journalister, eller haft dem som älskare eller älskarinnor, och som har vänner som är – just det – journalister, och som även de bor i ett av Paris’ tjugo arrondissement.

Mycket sällan under förliden regeringskris har jag hört en rejäl diskussion om VAD som måste göras, vilka nedskärningar som måste till. Det NAMN som alla hade hoppats på, HAN (Michel Barnier) presenterade en budget som – om den inte hade fällts av en märklig allians – skulle ha minskat budgetunderskottet från 6 till 5 procent.

Barnier tog alltså verkligen inte till i överkant, men de två största grupperna i Nationalförsamlingen gjorde gemensam sak och fällde Barnier. HAN som alla ansåg hade bäst förutsättningar och som de flesta hoppades skulle klara biffen – åtminstone denna gång.

President Macron, HAN var den som utlöste kaoset med valet i juli. eftersom HAN i likhet med Centerpartiet i Sverige ville ha en ”bredare mitten”. HAN skulle nu finna en annan premiärminister inom 48 timmar. VEM kunde det bli?

Nu hade Tv-kanalerna bråttom att samla till diskussioner om vem som kunde ”bredda mitten”. Men Macron var turligt nog i utlandet, så Tv-kanalerna fick ytterligare 30 timmar på sig! Under den tiden hann man avfärda alla som kunde tänkas vara intresserade av att kandidera i nästa presidentval 2027!

Trots allt blev det några kvar att diskutera, och François Bayrou var ena av dem. På franska Wikipedia beskrivs han som ”un homme d’État français”, dvs som en fransk statsman. Bayrou har varit minister två gånger och presidentkandidat tre gånger – en journalist benämnde honom en gång som “le candidat pérenne” – men han har aldrig varit med i den slutliga omgången. Bayrou har varit ledare för ett mittenparti “MODEM” och han har alltid varit i “mitten”. Men även om hans midjemått nu synbart har vidgats har han kanske ändå inte blivit tillräckligt “bred”?

För mig är han den politiker som en gång mycket effektfullt lade den franska och den schweiziska “Code de travaille” sida vid sida på bordet i en Tv-studio. Vi kunde alla se skillnaden, den franska var tre eller fyra gånger så tjock som den schweiziska. Av detta tilltag kan vi lära att han nog vet var skon klämmer. Men kommer det att räcka?