Den franske presidenten Charles de Gaulle (1944–1946 och 1959–1969) hade inte många vänner i Sverige, förutom den populäre svenske journalisten Knut Ståhlberg, men Ståhlberg bodde ju och arbetade i Paris. I Sverige uppfattades allmänt de Gaulle, som utpräglat nationalistisk, högdragen och mycket egensinnig. Han sågs som en provokatör mot den ordning och tankevärld som var förhärskande i alla andra europeiska länder. Kanske har tiden nu kommit för att omvärdera hans insatser?

Varför det och varför nu? Jo, efter helgens säkerhetskonferens i München, där Marco Rubio, USA:s utrikesminister, höll ett tal med nästan samma innehåll som vice presidenten JD Vance höll förra året. Den enda skillnaden var att Rubio sade det på ett annat, mer återhållet, mer diplomatiskt och mer artigt sätt. Om man lyssnar eller läser talen är det innehållsmässigt nästan inga eller mycket få skillnader. Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard slapp ur sig att talet ”var en lättnad att höra”. Skillnaderna var alltså mycket stora i hennes ögon, men då rekommenderar jag ministern att läsa talet.

Rubios tal var, som JD Vances året innan, ett underkännande av dagens Europa. Av migrationen, av ”klimatkulten” samt av oförmågan att försvara sig. USA:s utrikesminister sade att vår civilisation är hotad. Massmigration hotar sammanhållningen i våra samhällen, kontinuiteten i vår kultur och framtiden för våra folk. Att anpassningen till klimatkulten gjort Europas länder fattiga, och därför oförmögna att försvara sig själva.

Det var USA som fick Ryssland till förhandlingsbordet, sade Rubio (en passning till FN).
Att föreställningen att den regelbaserade världsordningen skulle ersätta det nationella intresset är en ”dåraktig idé”.

Sedan krigsslutet 1945 har alla Europas länder utom ett, satt tilltro till det amerikanska försvaret av Europa. Många europeiska länder upplät amerikanska baser på sina territorier. Det gjorde Italien, Nederländerna, Spanien, Storbritannien och Tyskland. NATO bildades och ett amerikanskt atombombsparaply skulle skydda Europas länder.

Det är här den egensinnige Charles de Gaulle kommer in i bilden. För honom, han som älskade “La France” mer än han älskad fransmännen, var nationell självständighet och nationell försvarsförmåga ovillkorlig. Han ville absolut inte ha amerikanska baser i “La France”. Baser där amerikanska kärnvapen kunde finnas.

Därför är Frankrike det enda landet i Europa som utvecklade egna kärnvapen och har atomvapen, som man själv förfogar över. Till skillnad från Storbritannien, som måste fråga USA om lov att använda dem. När de Gaulles efterföljare Jacques Chirac på 90-talet lät slutföra de franska kärnvapenproven och sprängde en atombomb på en fransk atoll nordost om Australien, då hällde några svenskar i Stockholm city i protest franska viner i rännstenen!

Charles de Gaulle litade helt enkelt inte på amerikanernas vilja – och kanske också förmåga – att försvara Europa. I Sverige ansåg de flesta att det var franskt högmod. En del – mer insatta – trodde att det var president Roosevelts under kriget länge bibehållna förbindelser med Pétains Vichyregim och hans misstro mot den egensinnige generalen i London. Den självutnämnde ledaren av “Libre France”, den franska motståndsrörelsen.

Man ser inte Charles de Gaulles erfarenhet av det brittiska tillbakadragandet av trupper från Dunkerque. Churchill och hans regering ansåg därefter att det brittiska flygvapnet i första hand behövde skydda London och inte Frankrike mot de tyska angreppen.

Britterna var på pappret Frankrikes och Polens allierade, men vare sig Frankrike eller Storbritannien hjälpte Polen, när Hitlers arméer invaderade 1939. Det fanns polska motståndsmän i skogarna ända till 1956, som väntade på den hjälp som de förgäves hoppades på. Så mycket för internationella politiska överenskommelser.

Dessa båda erfarenheter satt djupt i Charles de Gaulle. Först ser man till sig själv och de sina, i andra hand hjälper man andra. Jag tror inte Charles de Gaulle hade hört devisen “antingen har man sin egen armé i landet, eller så har man något annat lands armé”. Däremot är jag övertygad om att hans uppfattning var, att en nation som inte har ett starkt eget försvar och inte har full beslutsrätt över hela försvaret, är en ofullgången nation.

Charles de Gaulles ansågs på 60-talet främst som en egenmäktig och lite konstig typ. Lite senare uppfattades han bara som gammalmodig. Idag kan man se hans uppfattning som verklighetens eviga sanning. Därför är det hög tid att omvärdera Charles de Gaulle.