Liberalerna verkar inte veta vad de ska stå för. För några dagar sedan var Sverigedemokraterna ett hot mot demokratin, men nu kramas man. Det gäller att reda ut vad som menas med ”liberal”, skriver Stig Fölhammar.
I en ledare i Sydsvenskan, som betecknar sig som “oberoende liberal”, gick den tidigare politiskt ansvarige, numera “fria skribenten” Heidi Avellan den 27 februari igenom alla partiers för- och nackdelar – sett med hennes ögon.
Men hon förklarade inte och har heller aldrig förklarat vad det för henne själv och kanske Sydsvenskan innebär att vara ”liberal”? Det är inte särskilt lyckat. Det innebär att man – kanske medvetet – blir vag och lös i kanterna. Att sedan använda denna lösa och vaga beteckning som måttstock när man betraktar andra partier blir märkligt, mycket märkligt.
För en klassisk liberal är uppgiften i första hand att skydda individen mot statens och statliga myndigheters ingrepp och inskränkningar av individens frihet. Staten skall inte styra föräldrars val av hur föräldraförsäkringen skall fördelas. Det gör föräldrarna bäst själva. Individen har strikt ansvar för sin hund. Individen har som förälder föräldraansvar för sina barn. Individens ansvar för sitt och de sina kan endast uttunnas och aldrig övertas av staten, statliga myndigheter, eller ”det offentliga”! För en klassisk liberal luktar tanken på obligatorisk förskola för barn från 3 års ålder Östtyskland och DDR lång väg.
En klassisk liberal måste motarbeta statens inrättning av statliga ideologiproducerande myndigheter som Jämställdhetsmyndigheten och Diskrimineringsombudsmannen med flera.
Särskilt problematiskt är de påstått ”liberala” kraven på öppna gränser. Ingen nation kan ha öppna gränser. Definitivt inte en nation där det offentliga med den ena handen tar uppemot 50 procent av vad som produceras och sedan lämnar det vidare till andra. Det insåg till och med den förre finans- och statsministern Göran Persson och varnade för ”social turism” när EU beviljade Bulgarien och Rumänien medlemskap.
I synnerhet kan inte en nation ha öppna gränser om den under drygt 50 år har byggt sina utanordningssystem på tillit snarare än på kontroll. Endera får man stänga gränserna eller rejält minska statens makt och inflytande över ekonomi och samhällsutveckling.
All politisk verksamhet handlar mer om att göra det som är möjligt än om att göra det man högst av allt önskar och vill. Även här har Liberalerna svikit. Den absolut sämsta politiken är att ”vara emot”, att dra upp ”röda linjer”. I lagsporter innebär detta att man ställer sig ”off-side”, att man inte är spelbar och att alla andra i laget helt enkelt måste undvika att involvera den som står off-side i spelet.
Centern under Annie Lööf gjorde just detta. Vissa ledande folkpartistiska liberaler – främst i Stockholm och Uppsala – har ansett det vara ”bra” politik att stå ”off-side”. Det är det inte. Det är bättre att se verkligheten som den är och att inse enkla fakta. Man måste ändra uppfattning när förutsättningarna ändras.
