Alla partiledare bär numera svenska flaggor och älskar Sverige. Pendeln har svängt tvärt från Mona Sahlins famösa nedvärdering av svensk kultur. Svängt, till hur det var tidigare och nog egentligen alltid har varit.

Nationalismen har långa och djupa rötter i Sverige. Antagligen går den tillbaka ända till Gustav Vasas tid, när danskarna kastades ut. Men låt oss ta ett raskt skutt framåt, till när Sveriges östra del, Finland, 1809 förlorades till ryssarna. Snart skaldade Tegnér att vi skulle ”…inom Sveriges gräns erövra Finland åter!”.

Från 1910-talet präglades Sverige av hotet från arbetarrörelsen och därefter från den ryska revolutionen. Men Per-Albin Hansson talade om framtidens Sverige som ”ett gott hem för alla svenskar”, där det inte fanns ”styvbarn” eller ”kelgrisar”. Vid ett tillfälle överraskade han de församlade socialdemokraterna med ett ”leve fosterlandet!”.

I skuggan av andra världskriget, byggde Sverige det tredje starkaste försvaret i världen. Så visst har det alltid funnits och finns fortfarande en stark nationalism i Sverige! Den fanns till höger såväl som till vänster. Den fanns inom den socialdemokratiska falang som motsatte sig inträdet i EU, och den fanns och finns fortfarande inom Vänsterpartiet.

Traditionellt har Högerpartiet och efter namnbytet till Moderata samlingspartiet varit det parti som främst värnade nationen, och partiet har varit den mest naturliga hemvisten för nationalister.

Fredrik Reinfeldt övergav emellertid nationalismen för globalismen 2003, efter att ha blivit partiledare för de ”Nya Moderaterna”. Detta vägval förändrade helt de svenska politiska förutsättningarna. Reinfeldt ”öppnade högerflanken”, vilket var ett beslut som den förre partisekreteraren och moderata profilen Lars Tobisson alltid hade varnat för. Beslutet fick konsekvenser för hela partiväsendet i Sverige!

I praktiken en fri arbetskraftsinvandring och jobbskatteavdrag skulle ge ökad tillväxt, enligt Reinfeldt och hans finansminister Anders Borg. När sedan flyktingvågen svepte in från Mellersta Östern, Afghanistan och Afrikas horn, dränktes det protestantiska Sverige av lågutbildade muslimer. Då om inte förr, visade det sig att det svenska samhället helt enkelt inte var redo för globalismen.

Den öppning som Fredrik Reinfeldt med hjälp av Annie Lööf hade erbjudit utnyttjades av ett nytt nationellt parti. Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010.

Detta fick Fredrik Reinfeldt att fatta sitt absolut sämsta politiska beslutet under sin tid som statsminister, den politiska överenskommelsen med Miljöpartiet 2010. Reinfeldt inte bara öppnade högerflanken och Sveriges gränser, utan han gav även det destruktiva Miljöpartiet politiskt inflytande. Det beslutet var sämre än att betrakta det svenska försvaret som ett ”särintresse” och mer eller mindre lägga ner det!

I dagarna finns en fraktion i det ynkligt lilla partiet Liberalerna som våndas svårt över partiledarens överenskommelse med de ”illiberala” Sverigedemokraterna. Skall fraktionen starta eget, vilket knappast är möjligt, eller rösta på något annat parti som kallar sig liberalt? Centern möjligen? Eller Miljöpartiet?

Miljöpartiet är – jämte Socialdemokraterna – det parti som ständigt vill styra individen, alltså i den klassiska liberala meningen ett klart illiberalt parti. En röst på Miljöpartiet borde därför för varje sann liberal vara en omöjlighet.

Återstår då Centern, som likt Liberalerna har motsatt sig allt samarbete med de ”Illiberala” Sverigedemokraterna. Ett parti som tidigare under Annie Lööfs tid började kallade sig ”den breda mitten”, och som nu ensamt står kvar i den politiska öknen och därför helt saknar politiskt inflytande.

En spännande fortsättning följer!