I en intervju med en expert på arbetsmarknadsfrågor i och det så kallade ”Förenade kungariket” (the UK) på CNBC den 16:e september, konstaterades att arbetslösheten bland unga i UK oavbrutet har ökat och nu är högre än någonsin.

Klyftan mellan de ungas kompetenser och efterfrågan från arbetsgivare har vuxit kraftigt särskilt under senare tid. Arbetsgivare hittar inte vad de söker och samtidigt finner alltfler akademiskt utbildade ungdomar att de erbjudna jobben inte alls motsvarar deras akademiska kvalifikationer.

När Tony Blair 1997 ersatte John Major som premiärminister i UK tillfrågades han om de tre viktigaste åtgärder han tänkte genomföra för att få ekonomin att växa, svarade Tony Blair “education, education and education”.

Detta resulterade dels i en massiv utbyggnad av universiteten, dels i att ett antal befintliga skolor och institut med tekniska utbildningar helt enkelt “akademiserades”, det vill säga upphöjdes till universitet. Detta redovisade David Goodhart i boken Head Hand Heart: The Struggle for Dignity and Status in the 21st Century (2020, Allen Lane. ISBN 978-0241391570)

I likhet med Tony Blair har de svenska politikerna de senaste 40 åren åstadkommit en fördubbling av antalet universitet och startat ett tiotal nya regionala högskolor. Ett stort antal utbildningar har “akademiserats” i så måtto att de teoretiska inslagen har ökat, i en del fall på bekostnad av de praktiska inslagen i utbildningarna.

Det är hög tid för en genomgripande omvänd universitetsreform i Sverige. Långsiktigt är det inte möjligt att i stort sett alla ungdomar gratis kan få ägna sig åt teoretiska studier i princip vad som helst på skattebetalarnas bekostnad.

Regering och riksdag måste också inom den högre utbildningen som inom andra områden försöka maximera den samhällsekonomiska nyttan och bringa utbudet i bättre samklang med efterfrågan. De måste prioritera som det heter på politikerspråk.

Detta är inget nytt för Sverige. Ett allvarligt försök gjorde redan Olof Palme i slutet av 60-talet som utbildningsminister. Palme initierade ett förslag till förändrad studieordning inom högre utbildning (PUKAS) som riksdagen beslöt 1969.

Det handlade i princip om ett införande av treåriga utbildningslinjer, med begränsad frihet att välja ämnen, samt möjligheter att stänga av studenter som inte tog tillräckligt många poäng, vilket ansågs kunna förbättra genomströmningstakten inom den snabbt växande högre utbildningen.

Många studentkårer såg förslaget som ett sätt att toppstyra universiteten, och efter de turbulenta 80- och 90-talen med låg ekonomisk tillväxt och ökad arbetslöshet luckrades systemet succesivt upp.

Den tidigare nämnda utbyggnaden av den högre utbildningen och införandet av ett nytt anslagssystem innebar att tanken på statlig styrning av den högre utbildningen i stort sett övergavs. Det har i princip blivit fritt fram för alla och envar att studera vad man vill och så länge man vill.

Detta är naturligtvis ur ett långsiktigt samhällsekonomiskt perspektiv orimligt. Risken är stor att Sverige befinner i samma situation som UK med bristande överensstämmelser mellan utbud och efterfrågan. Problemet har redan ofta påtalats av organisationer som Svenskt näringsliv, Teknikföretagen och Företagarna samt på senare tid även av de olika anordnarna av vård och omsorg.

Men om nu det tidigare försöket att styra mot bättre överstämmelse mellan efterfrågan och utbud med fasta utbildningslinjer misslyckades, måste då staten inte pröva andra styrmedel?

I Sverige har högre utbildning hitintills fullt ut belastat landets skattebetalare. Det är hög tid att ifrågasätta denna modell, och gradvis införa samma styrmedel som prövats inom andra områden, nämligen avgifter.

Ett fullt rimligt tillvägagångssätt för regeringen är att bibehålla nuvarande system inom sektorer där arbetskraft och kompetens saknas. Dessa studier kan som nu bekostas av skattebetalarna. Inom andra sektorer – främst utbildningar i samhällsvetenskapliga och humanistiska ämnen – bör avgifter införas, förslagsvis 20–25 000 per elev och termin.