Nästa år är det val igen i Sverige. Redan märker vi att valstrategerna får större inflytande på politiken. Det sker genom att politikens spelplan aktualiseras och återskapas. Vilka problem utgör politiska spänningar i befolkningen? Hur allvarliga är dessa? Hur kan de hanteras? Vilka vill vi att stridsfrågorna skall vara? Vilka frågor skall vi välja att betona? Vilka skall vi undvika? Vad ska vi tona ned, och vad ska vi driva?

När den borgerliga regeringen vann 2022 utlovade Ulf Kristersson ett ”paradigmskifte”. Så här efter knappt tre år kan jag konstatera att det inom kriminalpolitikens område har skett ett skifte. Skiftet består i att brottsoffret nu ställts i fokus, snarare än brottslingen.

Men i övrigt? Om vi bortser från några hundralappar i sänkt skatt till medelklassen och att biståndet har omdirigerats, märks det inga större skillnader. Något ”paradigmskifte” i skolan eller den högre utbildningen har inte skett. Arbetsmarknaden är lika stel som tidigare och antalet arbetslösa har ökat. De uppskruvade miljömålen har tonats ner något, priset på diesel har sänkts och vissa möjligheter att återskapa en stabil energisituation har skapats, men inte kan vi benämna detta som ett ”paradigmskifte”.

”Vi behöver mer tid” förklarar regeringsföreträdarna. Regeringen har tillsatt mängder med utredningar och en del förslag börjar materialiseras i lagstiftningen. Men ”det går väldigt långsamt, vi behöver kortsluta systemet” hävdar Sverigedemokraterna.

Paradigmskiften är alltså svåra och tar lång tid. Varför är det så? Jo, eftersom ”det är en sak att komma till beslut i riksdagen ett par gånger, det är en helt annan sak att styra riket.” Så uttryckte sig en gång experten på svensk statsförvaltning, Hans Esping (1938 – 2014). Med det menade han svårigheterna att få ett verkligt genomslag för en ny politik i en mer eller mindre motsträvig omgivning.

Varför konsulterade då inte statsminister Ulf Kristersson exempelvis Inga-Britt Ahlenius, den före detta generaldirektören vid riksrevisionsverket och före detta chefen för FN:s internrevision, för att få en bättre bild av tillståndet inom svensk statsförvaltning? Det borde han ha gjort, för tillståndet är allt annat än gott. Det har skett en avsevärd försämring under de senaste 50 åren.

Vi har i Sverige ett system med relativt små politiska departement och självständiga myndigheter som verkställer de politiska besluten. Varje myndighet styrs av regeringen och inte av enskilda ministrar. Myndigheterna styrs långsiktigt av en instruktion och mera kortsiktigt av vad departementsledningen skriver i det årlig så kallade regleringsbrevet.

Juristerna var länge ”kavalleriet” i svensk statsförvaltning. Regeringen utsåg nästan alltid domarutbildade och andra mycket erfarna jurister till generaldirektörer för myndigheterna. Många av de jurister som utsågs hade tidigare arbetat med lagstiftningsfrågor inom samma departement som myndigheten lyder under eller i något annat departement.

Den första ”stenen” mot den rådande oordningen kastades av Olof Palmes regering, som på 70-talet avskaffade det så kallade tjänstemannaansvaret. Den andra stenen kastades av den mängd ekonomer som drog in i statsförvaltningen under 70-talet. Den tredje stenen föll när glade och oskuldsfulle Bo Holmberg, av Olof Palme utsågs till civilminister efter 1982 års val.

Holmberg var en rikspolitisk amatör från Härnösand med bakgrund som landstingsråd i Västernorrland. Han visste noll och intet om statsförvaltningen. Nu gavs han uppdraget av Olof Palme att ”avbyråkratisera” myndigheterna i statsförvaltningen. Holmberg valde att, som han hade gjort med sjukhusen i Västernorrland, försöka göra myndigheterna mer ”serviceinriktade” och känsliga för ”brukarnas önskemål”.

Nu är det ju så att statens verksamhet inte alls liknar kommuners eller regionernas (tidigare landsting) verksamheter. Statliga myndigheter producerar nästan inget alls. De styr i stället genom att de från en lag från riksdagen eller en förskrift från regering utfärdar detaljerade tillämpningsföreskrifter – och kontrollerar efterlevnaden av dessa. Detaljföreskrifterna styr alla de som producerar, det vill säga företag, kooperationer, kommuner, regioner, föreningar.

Trots hårt motstånd från andra ministrar insisterade Bo Holmberg på att myndigheterna skulle bli mer ”brukarorienterade” och mer ”serviceorienterade”. Det här blev början på slutet för dominansen av statsförvaltningens ”kavalleri” – för juristernas dominerande roll inom svenska myndigheterna.

En fjärde sten, som riktade sig mot själva ledningsfunktionen i myndigheterna, kom den gamle skolministern Sven Moberg med i en utredning på 80-talet. En generaldirektör förordnas på sex år, och om inget oförutsett inträffade förnyades tidigare förordnandet mer eller mindre automatiskt med ytterligare sex år i samma myndighet. Detta kunde ske både tre gånger (18 år) och till och med fyra gånger (24 år). Sven Moberg förslog nu en ökad rotation på posten som generaldirektör. Maximalt två förordnande var hans förslag.

Samtidigt ansåg Sven Moberg – i likhet med Olof Palme – att politiken borde få ett ökat och tydligare genomslag i myndigheternas verksamhet. Här visste Moberg att var han ute på hal is med hänsyn till vad som sägs i Regeringsformen (RF) att det är regeringen i sin helhet som styr myndigheterna och inte enskilda ministrar. Det här löste Moberg genom att ge enskilda ministrar ökade befogenheter att tillkalla generaldirektörer för ”samtal” och ”konsultation”.

Till detta ska läggas hur främst socialdemokratiska regeringar, men även borgerliga, de senaste 30 åren alltmer har missbrukat utnämningsmakten i strid med kraven i Regeringsformen på ”förtjänst” och ”skicklighet” och utsett pålitliga partigängare till både landshövdingar och generaldirektörer framför mer kvalificerade och självständiga kandidater.

Den socialdemokratiska biståndsministern Matilda Ernkrans i Magdalena Anderssons regering behövde därför knappast kalla Carin Jämtin, den tidigare partisekreteraren för just Socialdemokraterna, för ”samtal” och ” konsultationer” avseende Sida. Carin Jämtin utsågs till generaldirektör framför 28 kandidater, och i strid med de kvalifikationer som ställdes, innan den publika rekryteringen avbröts av regeringen, för att sedan erbjuda Carin Jämtin tjänsten helt i strid med Regeringsförordningen.

Sverige behöver inrätta en oberoende tjänstetillsättningsnämnd i linje med flera andra länder för att stävja det uppenbara missbruk av utnämningsmakten som blivit allt vanligare.

En annan faktor som påverkat statsförvaltningen negativt är ett postmodernt skifte i svensk politisk kultur som betonar hur människan bör vara och handla, i stället för att fokusera på de författningsmässiga aspekterna av politiska beslut. Som en följd av postmodernismen har allt fler rent ideologiproducerande myndigheter inrättats. Jämställdhetsmyndigheten, exempelvis, som i strid med den ”liberala demokratin” och ideologisk neutralitet getts i uppgift att likrikta övriga myndigheter och uppfostra befolkningen utefter ett specifikt intersektionellt politiskt raster.

Allt är delar av förklaringen till att exempelvis Dan Eliasson kunde utses och därefter omplaceras till först Migrationsverket och därefter Försäkringskassan, Polisen, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap innan han till slut hamnade på ”elefantkyrkogården” i Regeringskansliet. Här finns också förklaringen till att Annika Strandhäll utan vidare kunde sparka Ann-Marie Begler från Försäkringskassan, när Begler lät personalen genomföra de kontroller som finns såväl i sjukförsäkringslagen som i alla de andra förmånslagar som Försäkringskassan administrerar.

Om Ulf Kristersson verkligen hade haft en vilja att ”styra riket” och genomföra det utlovade paradigmskiftet, då hade svensk statsförvaltning mentalt behövt att grundligt förändras. Då hade Ulf Kristersson behövt hjälp, mycket hjälp! Först av allt hade han behövt förstå att han själv hade behövt gå i bräschen och inte utse Anna Kinberg Batra – sin tidigare partikamrat – till landshövding och därefter inte avskeda henne för lagbrott. För det andra borde han inte ha schabblat genom att utse en gammal skolkompis till säkerhetsrådgivare.

Nej, något paradigmskifte har verkligen inte skett. Det skulle ha behövts betydligt större insikt om vad staten är, vad staten kan och inte kan samt om den egna rollen i skådespelat.

Statsministerns roll är inte endast att samordna fackministrarnas aktiviteter och att hålla högtidstal. Statsministern måste se till att det finns ett gemensamt program och en fast kurs.

Mycket kan sägas om det så kallade Tidöavtalet. Innehållet kan gillas eller ogillas, men en sak förefaller uppenbar, det är bara inom de områden som Tidöavtalet avser, som vi finner en antydan till det utlovade paradigmskiftet.