Uttrycket ”fakta sparkar” tillskrivs Gunnar Myrdal, och det ligger mycket klokskap i det. Jan Lindhagen var namnet på en författare, men främst statistiker och valanalytiker, som faktiskt blev sparkad på grund av de fakta han grävde fram.

Så här i svallvågen efter valet till det i mina ögon onödiga Europaparlamentet publicerar Expressen och andra ”gammelmedier” röstsiffror från alla kommuner samt de enskilda valdistrikten, som vi siffernördar kan studera, analysera och dra slutsatser från.

Så har det inte alltid varit. Innan datorns intåg tog det lång tid att ställa samman dessa uppgifter. När uppgifterna väl kom, hade de flesta – inte minst tidningarna – för länge sedan slutat intressera sig för valet och endast resultatet på den nationella nivån förblev intressant. Det politiska spelet fortsatte i stort sett som förut, och detaljerna var det bara några udda statsvetare på universiteten som ägnade sig åt. Dessa skrev ibland någon torr artikel i någon facktidskrift, som få läste.

Men i slutet av 60-talet fanns det en person som ändrade på detta. Han hette Jan Lindhagen och han tog sig an detaljerna med besked. Han grävde fram och studerade siffrorna i de enskilda valdistrikten. Han analyserade förändringar från tidigare val, och han skrev artiklar om sina analyser i den socialdemokratiska tidskriften ”Tiden”. Så här presenteras han i Wikipedia:

Jan Albert Oliver Lindhagen, född 24 november 1935, död 26 juni 2010 i Enskede-Årsta, var en svensk författare.

Jan Lindhagen har varit anställd på Sifo och var 1968 chef för Gruppen för samhällsstudier på det socialdemokratiska partiets kansli, vilket arbetade med partiets opinionsundersökningar och i praktiken var socialdemokraternas första tankesmedja. Jan Lindhagen skrev böcker och höll föreläsningar om Arbetarrörelsens idéhistoria. ”Gruppen för samhällsstudier” stängdes dock av Olof Palme som inte gillade Jan Lindhagen och hans verksamhet.[källa behövs] Han blev omplacerad utan arbetsuppgifter.[källa behövs] Lindhagen blev senare borgarrådssekreterare i Stockholms stad och sparade aldrig sin kritik mot Olof Palme. Han är begravd på Norra begravningsplatsen utanför Stockholm.

Vad var det då för fakta som Jan Lindhagen presenterade och som enligt obekräftade källor ovan ledde till att Olof Palme sparkade honom? Var det hans fakta som sparkade honom?

Jo, sammanfattningsvis visade Jan Lindhagen att “folkomflyttningen” eller “urbaniseringen” (inflyttningen till tätorter och städer) reducerade socialdemokraternas valmanskår. Detta var tydligast i Norrland och inre Svealand. Det kunde också ske när den solidariska lönepolitiken gjorde att mindre företag och gamla bruk inte längre klarade konkurrensen utan fick först avskeda och försöka rationalisera samt ofta därefter lägga ner hela verksamheten. Det tidigare röda Sverige minskade om det inte helt försvann.

När den förre bruks- eller lantarbetaren flyttade in till en tätort eller stad, fick han lite högre lön, han kanske kunde köpa en villa och bil. På så sätt ökade hans bevekelsegrunder för att rösta på något annat parti än socialdemokraterna. Här skall vi minnas sir Winston Churchhills visdomsord: ”It’s not difficult making people conservatives, just give them something to conserve!”.

Jan Lindhagen visade i skrift och med kartor hur socialdemokraternas hjärtland blev mindre och mindre; Sverige blev mindre rött och städer och villaförorter tenderade att bli blå, det vill säga fler och fler där röstade borgerligt. För varje val fortskred processen.

Vad har det här med dagens situation att göra? Jo, jag har – lite förstrött – i Jan Lindhagens anda studerat hur olika delar av Sverige har röstat i valet till Europaparlamentet.

I Stockholms kommun i vissa delar av Järvafältet, som består till 99 procent av hyresrätter och 88 procent av de boende har utländskt bakgrund, röstade 50 procent på V (tidigare VPK och ännu tidigare SKP). I samma och en del liknande stadsdelar har V och S tillsammans fått över 80 procent av rösterna. Däremot i Bromma 18, Södra Ängby, där 95 procent bor i villa och 10 procent har utländsk bakgrund fick V och S mindre än 10 procent tillsammans, och i Oscars valdistrikt på Östermalm fick V och S mindre än 10 procent.

I Stockholms kommun fick C 7 procent, fler röster än partiet fick i sitt gamla hjärtland Skåne, där de fick 6 procent. MP fick hela 20,5 procent i Stockholms kommun. På Gotland gick det bättre för C, 14 procent.

I Skåne finns intressanta skillnader. Herrgården i Rosengård, i Malmö kommun där 99 procent bor i hyresrätt och 95 procent har utländsk bakgrund fick V 62 procent och S 31 procent, alltså 93 procent tillsammans, medan SD fick 3 procent av rösterna. Men SD fick 42 procent av rösterna i skånska Vollsjö och över 25 procent i de flesta valdistrikt i ett band av kommuner i mitten av Skåne från gränsen mot Småland till Östersjöns strand vid Löderup.

I Staffanstorps kommun fick M 25 procent och SD 15 procent. Där samregerar moderaten Christian Sonesson till partiledningens förtret med SD. I närliggande Lund fick M endast 14 procent och SD 9 procent, medan MP fick hela 22,6 procent.

Totalt i Sverige fick L inte mer än 4,2 procent av rösterna, men i Landskrona kommun fick L nästan 10 procent och i Glumslöv Södra, norr om Landskrona, fick L nästan 17 procent av rösterna. Det liberala kommunalrådet i Landskrona heter Torkel Lindberg, och han har alltid sagt att han inte vill bli partiledare.

Slutsats: På 60- och 70-talen var begreppet “folkomflyttning” helt accepterat för att beskriva förändringar av befolkningsstruktur, den demografisk utvecklingen och röstningsförfarandet. De unga som flyttat från landsbygd och småorter till universitetsorterna röstar grönt, alltså fortgår folkomflyttningen. Men hur skall man förklara framgångarna för V och S utan att inbegripa Gazakonflikten och inflyttningen av muslimer? Folkutbyte? Hur annars beskriva och förklara röstningsförfarandet i storstädernas förorter? Jag tror att Jan Lindhagen hade dragit samma slutsats som jag gör.

Stig Fölhammar