KRÖNIKA. Det mesta skiljer oss åt, inleder Houellebecq sin brevväxling med BHL, utom på en punkt: ”Vi är båda rätt hatade”. Korrespondensen mellan det senaste halvseklets mest omtalade författare Michel Houellebecq och en av dess mest medialiserade filosofer, Bernard-Henri Lévy (Ennemis publics, Flammarion / Grasset, 2008) är ett lysande exempel på de unikt mänskliga förmågorna att nyansera och att härbärgera flera identiteter samtidigt.
Lévy frågar Houellebecq varför just de två väcker så mycket hat. De prövar sin respektive stridslystnad mot Voltaire som skrev att man föds med vapen i hand. Houellebecq svarar elaborerat att han har lika mycket vilja att bli avskydd som att vara till lags. Svaret innehåller också den haltande bilden av sig själv som enbent; man undkommer lättare en krypskytt om man är enbent, funderar han. Jag misstänker att det är hans sanningslidelse som i så fall gör honom halt, lätt att knuffa omkull, mot strömmen – som Huysmans mest berömda roman heter och som spelat stor roll för många franska enfants terribles före Houellebecq. Bland andra Serge Gainsbourg lär ha haft À rebours som favoritbok.
Houellebecq erkänner att han inte var så modig som barn, inte ställde sig på den mobbades sida. Han hörde inte heller till mobbarna. Men var tacksam varje gång han benådades. Han förklarar sitt ickeengagemang i politiken dels på ett privat plan; det har att göra med att han vill vara lycklig innan han dör. Han tycker om människor i marginalen, ofta de mest begåvade, enligt honom. Han säger sig ha en pervers sanningslidelse, men gillar inte autofiktion. I brevform blir det svårt att ljuga, skriver han. Han har sett den offentliga sfären krympa och kontrolleras alltmer. Han rör sig mellan privata sfärer och har en känsla av att leva i en teknokrati snarare än i en demokrati. Han känner sig mer som en brukare än en medborgare. Dels handlar hans oengagemang i politiken om att han tror att mobbning och nedtryckande skulle kvarstå oavsett politisk regim eller spirituell dominans för tillfället.
I början av filmen Thalasso (2019) – där Michel Houellebecq och Gérard Depardieu spelar sig själva – säger en av karaktärerna att Sverige inte är en demokrati utan en diktatur. Kanske har vi kommit längre i det som irriterar Houellebecq med sitt hemland: likriktning av åsikter, förtal och fördömande av meningsmotståndare. Houellebecq påminner om att det var strategier som Ryssland använde under decennier från Lenin till Stalin. Visst är det en långt dragen jämförelse, men stråket av satir gör bilden litet tydligare. Att förminska och tala nedsättande om andra, visar bara hur föraktet tagit över ditt liv, och det är ett säkert tecken på att du snart är besegrad, resonerar Houellebecq.
Folkets fiender är så klart nödvändiga för en utveckling av samhället; därför är det intressant med den här typen av självrannsakan och introspektion av bevekelsegrunder och hållningar. Ett samtalsämne i breven utgör det om att uthärda sig själv. Medan Lévy tycks ha haft en ljus barndom med kärleksfulla föräldrar, är det tvärtom med Houellebecq. Han träffade bara sin mor en handfull gånger under uppväxten hos farföräldrarna. Självhat och megalomani är delar av Houellebecqs romanuniversum. Skamkänslor tycks han se som dygder. Och förlåtelse existerar inte. Ändå är bekännelselitteratur eller självbiografi inte hans grej. Han har en spännande idé om att ingen bekännelse ändrar eller förbättrar något hos den lidande; han kallar detta sin antipsykoanalytiska övertygelse. En annan övertygelse hos Houellebecq är den om Guds icke-existens. Ett svårt fall för den kategoriska således: Houellebecq skriver inte autofiktion, även om hans huvudpersoner ofta sammanfallit med författarens hudfärg, kön och ålder.
Det gör mig munter att höra att trots Houellebecqs tredje trossats efter antipsykoanalysen och Guds icke-existens – att världen är ett lidande – lever han sitt vardagsliv med en naivitet och entusiasm som till och med förvånar honom själv. Och tvärtom kan i sämsta fall bristen på lekfullhet skapa en rigör som inte gagnar ett humant samhälle? Jag påminns gärna om att ”Få är de vuxna som förstår att varje barn är, helt naturligt och utan ansträngning, en filosof”.
De kritiker som tror att övermåttet av sex i hans romaner säger något om personen Houellebecq, svarar han (här i korrespondensen; på riktigt har han inte gett en enda intervju till en fransk tidningsjournalist sedan 2007) att hans romaner är speglar av världen; om man däri ser något som inte är så vackert, är det sig själv man ser. Det enda hoppet är kärleken, även den dödlig. Och sex, det föredrar han enligt egen utsago i måttliga mängder, helst i halvvaket tillstånd en tidig morgon. Medan Lévy tycks sätta den kroppsliga kärleken mycket högt, och säger sig föredra att göra det fullt medveten i dagsljus. Det tillstånd som enligt Houellebecq bara duger till att betala räkningar eller packa väskan.
Mitt under brevväxlingen våren 2008 ger Houellebecqs mamma Lucie Ceccaldi ut en självbiografi om sitt liv, och där uttrycker hon sig hårresande nedsättande om sin son. Lévy läser i Le Monde, på ett hotell i NYC, om sin brevväns mammas aktuella bok, och skriver ett mycket fint och inkännande brev till honom. Kan en mor hata sitt barn så? Ja, i litteraturen Lévy refererar, men detta är oöverträffat grymt, menar han. Det är värre än i en grekisk tragedi, eftersom modern utnyttjar sonens kändisskap för att ta plats i offentligheten med sin malplacerade avsky. Naturligtvis är det en känslig fråga för barnet Houellebecq. Däremot kan han inte förmå sig att hata henne. Sorgen över den förlorade relationen kommer att överleva honom, gissar han.
En annan fråga de båda intellektuella berör, är den om rädsla. Är det inte naturligt för judar att känna rädsla efter Förintelsen? Lévy ser sig inte som den lidande juden utan som den kämpande. Houellebecq säger sig inte vara rädd för rädslan eller hatet. Han tycks se det som naturligt. Det måste ut. Sådana partier gissar jag att han skulle revidera om denna bok gavs ut på nytt, för visst måste han ha känt rädsla för islamism, efter 2015? Lévy skriver alltså i ett brev sju år tidigare att man i Frankrike bara sett början på spänningarna mellan islamister och demokratiska värden. Den nya ”rödbruna islamvänstern” anser de ger bränsle åt islamism. Först nu har denna åsikt skapat en bred debatt i deras hemland.
Framför allt talar de om litteraturen och skrivandet. Poesin är den högsta litteraturgenren, enligt Houellebecq. När han åstadkommit en dikt känner han att han återfunnit något som alltid existerat, och som bara väntade på att upptäckas. Romanen däremot kräver svett och kompositionstekniskt hårt arbete. Den finaste kritiken han fått bestod i att recensenten sett spår av poesi i slutet av romanen La possibilité d’une île (Refug på svenska av någon anledning så förfulat översatt titel, 2006). Gemenskapen i den lilla poetkretsen, innan han slog igenom med sina romaner på 90-talet, är en nostalgikälla. Generositeten och nöjet i att läsa varandra i en liten grupp, utan konkurrens, kanske för att där inte finns några resurser att fördela. Där var han lycklig. Därför är Nobelpriset till en poet 2020 en rätt så tom symbol utslängd åt folket från den privilegierade parnassen, tänker jag. Jag tror att Houellebecq har rätt i att poesin tagit än mindre plats i samtiden sedan några decennier. Rationell mätning och byråkratisering vinner ständigt terräng inom alla områden.
Hellre än att för trehundrafemtionde gången inom ett år matas av media med tjänstemannagissningar om ett dödligt virus, hade jag önskat svenska folket en översättning av denna ”Folkets fiender”. Denna brevväxling är ett lysande exempel på de unikt mänskliga förmågorna att nyansera och att härbärgera flera identiteter samtidigt. Framför allt är den ett exempel på hur intellektuella kan snitsla spännande banor i den orienteringsövning det innebär att leva.
TEXT: Ida Westin
Ida Westin är kulturskribent och bibliotekarie.
Boktips
Tre romaner av MH, att börja med: Elementarpartiklarna, för dess fascinerande naturvetenskapliga stringens och den vackert tragiska slutsatsen att våra misstag inte går att göra ogjorda: en förlorad kärlek kommer inte tillbaka. Plattform, för att den är en perfekt roman: skildrar det sannas, det skönas och det godas sammanstrålning och sammanbrott. Ett otippat par upplever den meningsskapande kärleken, men som varje stor kärlek håller den inte. Här ödeläggs den i form av en otäck händelse. Kartan och landskapet, för dess intelligenta genomskådande av de kommersiella symbolvärdena inom konstvärlden. För att Michel Houellebecq är en karaktär som mördas. Och för att den är en hyllning till det vackra och varierade franska landskapet.
kultur@bulletin.nu
