”Service now” står det på displayen när nyckeln vrids om. Alla ser fram emot kanelbullar och mjölk långt ifrån fanor, men bilbatteriet har andra planer. Kosläppet ryker. Det är för fint väder för att sitta inne. Det får bli stan den första maj.

Jag går rätt in i en klunga av röda fanor. Kommunistiska partiets enorma flaggor vajar från balkonger som sverigeflaggor på kungens åttioårsdag, fast med hammaren och skäran istället för korset. Krossa sionismen dånar i bakgrunden, ihållande, men inte särskilt övertygande.

Arbetarnas dag, kallar man det. Inte ett ord om sänkt skatt på arbete eller bättre villkor i offentlig sektor. Inte ett ljud om karensavdrag, pension, äldreomsorg, semesterväxling eller löneförhandlingar över ett förbestämt maxtak på en procent. Allt handlar om länder i fjärran, och att trycka ner USA. Inte en svensk flagga så långt ögat kan nå.

”Arbetarna”

Jag kollar runt efter en arbetare, tro mig. Mina ögon söker som Dadgostar efter en förnedrande centerkram. Inga byggare i arbetskläder, VVS-firmor med firmabilar. Inte heller några stolta elektriker eller takläggare så långt ögat kan nå.

Det jag hittar är vinylkillar. Sjuttiotalsmustasch, halvlångt hockeyhår, hängslen och oroligt smala armar, som streck i en serietidning. Bredvid dem går kvinnor med utsläppt rufsigt hår och riktigt arga blickar, insvepta i enorma palestinasjalar. Hängande kläder som släpar mot asfalten. Nästan som väsen.

Gaza-keps på femåringar

En pojke, runt fem år, har illröd tröja med V-loggan på magen och en Gaza-sjal runt halsen, stor som en filt på hans kropp. I ena handen en ballong med hammaren och skäran. På huvudet en keps med ett påsytt märke där Israel är utraderat, med en text på arabiska som jag inte kan tyda, men det ser inte ut som en glad Bamse-text, den saken är säker.

Han håller sin mamma i handen och tittar rakt fram. Samma blick som alla andra. Rak, bestämd, arg. Fem långa år, redan i intifada, redan i kamp, förskolan nalkas.

I närheten går fler barn i samma ålder. Fem, sex, åtta år gamla. Samma V-loggor, Gaza-sjalar och ballonger. De är inte där för att de själva väljer det, utan för att ingen frågar dem. Om någon hade gått fram och erbjudit en biljett till Gröna Lund så hade de släppt ballongen och åkt dit.

Barnen hinner knappt ur livmodern innan de har partifärg på sig. Vid fyra har man en sjal. Vid fem en ballong med en symbol som man inte kan förklara. Vid sju går man i sitt första tåg och skriker saker som man inte förstår, om en konflikt som presenteras som ont mot gott, i en gemenskap som man inte väljer själv.

Jag förstår logiken. Väntar man tills tolv och den första egna googlingen, så finns en risk att en annan åsikt dyker upp. Bättre att stämpla tidigt, medan glass från partitältet smakar bättre än kritiskt tänkande.

En kapad dag

Första maj 1890 gick sågverksarbetare i Sundsvall under parollen ”8 timmars arbete, 8 timmars frihet, 8 timmars hvila.” En mening som arbetare kände starkt för, många gör det än idag.

Etthundratrettiosex år senare skriker tusentals personer om att krossa sionismen på samma kalenderdag, i deras namn. Dagen är kapad av människor som inte prioriterar arbetares välbefinnande. De har bytt lönekrav mot en extrem utrikespolitisk agenda, skattefrågor mot slagord på arabiska och fackliga krav mot iranska regimflaggor.

Första maj handlar i dag om Hamas, om att få bort judar ur Jerusalem. Prio två är att jaga företagsamma entreprenörer till Schweiz eller Dubai, till varje pris om det så krävs.

Korna springer fritt. Femåringarna marscherar dit sjalen pekar.