Under årtionden har svenska politiker upprepat mantrat om att ”vi måste ta ansvar tillsammans”. Men vilka är ”vi”?

Den som går upp klockan fem för att jobba på fabriken, och samtidigt betalar hälften av sin inkomst i skatt, har aldrig haft något inflytande över besluten som gjorde Sverige till ett av världens mest migrationsintensiva länder.

Det var regeringar, inte arbetare, som öppnade gränserna.

När människor väljer att bosätta sig i ett annat land följer också ett ansvar: att lära sig språket, förstå lagarna och respektera de värderingar som format samhället. Det gäller i Dubai – lika väl som i Sverige.

Ingen förväntar sig att emiratens arbetare ska undervisa utlänningar i islam eller arabisk kultur.

I Sverige däremot har man förutsatt att svenska arbetare ska förklara sekularism, demokrati och jämställdhet – samtidigt som de förväntas bära upp hela välfärden.

Plikten att kliva in i samhället

Integration är en individuell plikt. Den som bosätter sig i Sverige får tillgång till gratis utbildning, öppna bibliotek och ett välfärdssystem som är unikt i världen.

Att avstå är ett val – inte ett öde.

Den som inte lär sig svenska eller lever vid sidan av samhället väljer också bort möjligheter.

Politikens stora misstag har varit att romantisera integrationen som ett möte mellan kulturer, när det i själva verket handlar om att upprätthålla en befintlig kultur.

Arbetarklassen har aldrig bett om ett kollektivt läraruppdrag för att undervisa i Rousseau, Locke eller de idéer som format västerlandets sekulära moral. De har fullt upp med att försörja familjen och finansiera den svenska modellen som alla andra lutar sig mot.

Sverige byggdes på ansvar, inte ursäkter.

När politiken abdikerar från sin roll och överlåter fostran till dem som redan axlar den tyngsta bördan, förlorar den både auktoritet och respekt. Integration är en omöjlighet om den kräver att de mest plikttrogna ska agera handledare åt dem som inte vill delta.

En civilisatorisk kärna värd att bevara

Den som kommer till Sverige möter inte ett kulturellt tomrum.

Västerlandets idéer har vuxit fram genom århundraden av intellektuellt arbete, religiös brytning och politiska strider. De är inte självklarheter som uppstår ur intet – de måste tas emot, förstås och upprätthållas.

När ett samhälle gör sin arbetarklass till integrationsförvaltare signalerar det inte kontroll över situationen, utan svaghet. Om politiken drar sig tillbaka uppstår ett vakuum där de redan mest belastade grupperna tvingas bära det ansvar som politiken inte förmår ta.

Den som vill leva i Sverige har också ett ansvar att förhålla sig till de principer som formade landet: rättsstatens ordning, individuell frihet och sekulär moral. De värdena får varken urholkas eller relativiseras.

Det är inte den svenska arbetarklassens uppgift att lära invandrare om västvärlden.

Det är deras ansvar att förstå den – annars riskerar Sverige att förlora det som en gång gjorde landet fritt.