Det har pågått länge nu. Våldtäkter, avrättningar, fördrivningar. I Darfur bränns byar och människor drivs på flykt av miliser som systematiskt angriper civila med målet att radera deras existens.

Ändå hörs knappt ett ord. Svenska medier rapporterar sparsamt, och världens ledare vänder bort blicken. Samma röster som höjer sig för rättvisa tiger när folkmordet inte passar in i deras berättelse.

Hamas-sympatisörer marscherar genom Europas städer med gränslöst engagemang, kamerorna alltid på plats och parollerna högljudda.

När Sudan drabbas av brott mot mänskligheten är de borta. Inga plakat med ”Save Sudan” syns på gatorna, inga demonstrationer för kvinnorna och barnen i Darfur.

Den solidaritet som annars mobiliseras omedelbart uteblir när offren inte passar den egna övertygelsen.

När empatin blir selektiv

Samma sak hände när ”Black Lives Matter”-rörelsen växte fram. Budskapet var att svarta liv spelar roll – men det gällde bara vissa.

De som dör i amerikanska konflikter med polis väcker vrede, men de som utrotas i Sudan får inte ens en rubrik.

Det är inte blindhet – det är urval.

Den som vill vara moraliskt god väljer sina konflikter. Det är enklare att rikta sin vrede mot väst, mot Israel, mot USA. Det kräver inget mod, inga risker. Men att stå upp för offer där förövaren inte passar den koloniala förklaringsmodellen är svårare.

Därför blir Sudan tystnadens land.

Den bekväma indignationen

Det sägs bero på trötthet eller ointresse, kanske till och med på en övermättnad av katastrofer. Men det märkliga är att indignationen alltid sammanfaller med social belöning – när den stärker den egna identiteten och blir till ytlig dygdsignalering.

Allt som inte passar in sorteras bort.

Unga kvinnor och män som marscherar under flaggor de knappt kan förklara används som redskap i en symbolisk kamp.

De tror att de kämpar för rättvisa, men de kämpar för ett urval.

När tystnaden blir medskyldig

Civila avrättas för sin etnicitet, kvinnor våldtas systematiskt, barn dödas och byar jämnas med marken. Sjukhus bombas och flyktingar jagas genom öknen.

Det finns en dokumenterad avsikt att utplåna människor. Det är detta som definierar folkmord – inte bara våld, utan en medveten intention att utrota ett folk.

Ändå beskriver medierna det som allt annat än folkmord – gärna som en humanitär kris, en svår situation eller oroligheter.

Samma politiker som fördömer Israel i varje debatt har knappt yttrat ett ord om Sudan.

Samma aktivister som säger sig kämpa för de förtryckta hittar plötsligt ingen mikrofon.

Moraliskt haveri bortom dubbelmoralen

Aktivister och politiker som säger sig stå på de svagas sida har gjort sitt val – de avgör vilka liv som räknas och vilka som lämnas utan namn.

Den som ropade om Israel men tiger om Sudan har förlorat sin trovärdighet.

Sudan behöver inte fler poserande västerlänningar eller tomma paroller, utan en värld som ser verkligheten som den är.

Den som väljer tystnad väljer inte neutralitet – den väljer sida.