I stora delar av världen är pass och identitet skilda saker. I Sverige har gränsen blivit diffus. Ett medborgarskap räcker för att tillskriva ett nytt ursprung, en ny historia och nya minnen. Det går att samla på sig hur många som helst. Att invända mot detta synsätt riskerar snabbt att göra en själv till problemet, skriver Samuel Fornäs i en krönika.
Det är en helt vanlig dag och tankarna går på högvarv. Jag funderar över vad som hade hänt om jag utöver mitt svenska medborgarskap skaffade ett i Österrike, Belarus, Kazakstan och Peru under en livstid. Jag hade kunnat smälta in överallt i dessa länder som en infödd utan att några som helst frågetecken uppstår bland omgivningen. Jag suktar helt enkelt efter fem olika ursprung och identiteter, inte mer eller mindre.
Om det gick vägen så hade jag satt mig på ett kafé i Lima och beställt ett smörgåsbord av läckerheter och svart kaffe med lagom mycket mjölk, på knacklig spanska, och alla hade nickat igenkännande. Jag hade åkt till Minsk och dansat på ett belaruskt bröllop som om jag vuxit upp på deras landsbygd och ingen hade kollat snett. Jag hade gått in på en marknad i Kazakstans finaste kvarter och fått jobberbjudanden kastade på mig.
Jag tänkte först välja Kina som ett av länderna på min önskelista, men insåg snabbt att det inte är aktuellt. I deras folkräkning 2010 hade ungefär en person per miljon invånare ”naturaliserats”, som det så fint kallas när man blir medborgare. Kina tillåter dessutom inte dubbelt medborgarskap. Så det fick bli Kazakstan. Jag tänkte även Jordanien, men det visade sig att man i princip behöver köpa sig in genom ett investeringsprogram. Det verkar som att många länder i världen inte riktigt har kommit fram till att dela ut medborgarskap fritt, och framförallt inte att medborgarskap är samma sak som identitet. Märkligt. Vi i Sverige är ju förbi det sedan länge.
När jag väl började gräva i mina fem länder så blev det ännu värre för mig. Av de fem valda är det bara Sverige och Peru som tillåter dubbelt medborgarskap. Kazakstan förbjuder det. Österrike förbjuder det. Belarus förbjuder det. Tre av fem länder kräver att jag ger upp mina andra medborgarskap för att bli deras. Min dröm om att ha fem samtidiga ursprung och identiteter förutsätter med andra ord att majoriteten av världens länder ändrar sina lagar för att passa min dagdröm, detta för att ens kunna sätta igång, och då har jag inte ens kommit halvvägs till att byta min identitet eller mitt ursprung.
Vad som faktiskt står
Även i Sverige talar vi om att ”naturalisera”, processen där en utländsk medborgare ansöker om och beviljas svenskt medborgarskap. Ordet naturaliser dyker upp i franska på 1400-talet. Oxford definierar det som ”att ge en utlänning eller invandrare ställningen och rättigheterna som följer med medborgarskap”.
De franska originalen är ännu tydligare:
Émile Littrés klassiska ordbok definierar naturaliser som: ”Att bevilja en utlänning de rättigheter som landets infödda åtnjuter.”
Franska Akademiens ordbok definierar det som att: ”åtnjuta medborgerliga och politiska rättigheter på samma grunder som medborgare”
Nyckelordet är samma. Samma rättigheter. Samma grunder. Inte byte av identitet, inte ny tillhörighet, inte ”du har nu nytt ursprung och får härmed en identitet”. Utan: du får samma rättigheter som dem som har ursprunget. Det är en juridisk transaktion. Inte en identitetstransplantation.
Under det franska kungadömet utfärdade kungen så kallade lettres de naturalité, naturaliseringsbrev. Formuleringen lyder att mottagaren tillges samma ”värdigheter, friheter, privilegier, skydd och rättigheter som sanna och ursprungliga undersåtar”. Samma rättigheter som. Inte att de vid mottagandet är sanna och ursprungliga undersåtar. Kungen visste det. Grannen visste det. Ingen kallade kungen rasist. Det var glasklart för alla inblandade på 1600-talet. Fyrahundra år senare sitter en panel i SVT och behandlar samma fråga i total förvirring, rädsla och beröringsskräck varje vecka, som om fenomenet just uppfanns under en workshop.
Från rättighet till existentiell kris
I Sverige har vi lyckats att ta ett ord som i över femhundra år handlat om juridiska rättigheter och förvandla det till en existentiell kris.
Resultatet är att halva debatten skriker rasism och andra halvan skriker naivitet, och ingen av dem kommer någonsin landa i ett svar eftersom att de talar om två helt olika saker som om det vore en. De som säger att medborgarskap inte är samma sak som ursprung anklagas för etnonationalism. De som däremot säger att alla medborgare delar ursprung anklagas i stället för att vara verklighetsfrånvända.
Naturalisering är rimligt och värdigt. Du kommer utifrån, staten ger dig samma juridiska skydd, politiska och civila rättigheter och samma tillgång till det offentliga som de infödda. Det är grunden i en rättsstat.
Denna stat kan ge dig rättigheter. Den kan däremot inte göra så att du förstår varför en viss melodi gör något speciellt med folket som vuxit upp på ett specifikt ställe, som den inte gör med dig.
Om det hade gått så hade jag redan ordnat mina fem ursprung, identiteter och smält in överallt. Det hade varit ett fantastiskt intressant liv, med många möjligheter. Det enda problemet är att verkligheten inte bryr sig.
Hela den här distinktionen finns redan inbakad i det ord vi använder. Naturalisering. Handlingen betyder att ge en utlänning samma rättsliga status som dem som är medborgare genom födsel, i grund och botten handlar det om politiska och civila rättigheter. Inte att låtsas att personen föddes där. Inte att radera historien.
Det är allt. Och det bör vara tillräckligt. Att ge någon som är ny i ett land samma rättigheter som alla andra är inte en liten sak, utan värt att bevara och skydda. Att blanda ihop den handlingen med frågan om vem någon är skapar en förvirring för alla inblandade, och kan lätt spåra ur.
