I lördags kväll satt jag, som många andra svenskar, framför Eurovision-finalen i Wien. Förr i tiden var detta en relativt fridfull familjekväll med fetasallad, knytkalas och låtsasspelade instrument. En kväll då européer under några timmar tillät sig att vara tillsammans. Det är åtminstone vad tävlingen har varit i decennier: en harmlös kväll för att skifta fokus från verklighetens besvikelser och sorger.

Denna gång handlade allt i stället om en sak: att förhindra en israelisk vinst till vilket pris som helst. Maxantalet röster halverades inför årets tävling efter att Israel fått många röster förra gången. Spanien, Irland, Island, Slovenien och Nederländerna bojkottade. Hundratals demonstranter tågade genom Wiens gator med klassiska slagord om folkmord, ”från floden till havet” och andra härligheter. Pedro Sánchez talar om ”rätt sida av historien”, medan den svenska juryn ger Israel noll poäng; tittarna gav sju.

Trots detta slutade Israel på andra plats. Bulgariens Dara vann med ”Bangaranga” medan Israels Noam Bettan, som sjöng balladen ”Michelle” samlade ihop 343 poäng. Mediepersonligheter, politiker och debattörer pustade ut.

Tacka Bulgarien

Morgonen därpå publicerar Expressen en text av Maria Brander. Hon öppnar med orden: ”Det blev en nära döden-upplevelse, där slutet på hela Eurovision-eran swischade förbi. Tacka Bulgarien, för att det inte blev så.”

Brander vistades, så vitt vi vet, inte på något akutsjukhus under lördagskvällen, utan syftar på att Noam Bettan på scenen i Wien, med en mikrofon och en ballad, orsakade tillståndet. Något inom henne pendlade mellan existens och icke-existens vid tanken på en israelisk seger i denna sångtävling.

Bulgarien tackas, inte för att deras låt var bra eller för att ”Bangaranga” hade en stark koreografi eller en karismatisk artist. De tackas för att de räddade Brander från någonting hon kallar ”slutet på hela Eurovision-eran”.

”I skuggan av kriget i Gaza”

Längre ner i texten skriver Brander: ”I skuggan av kriget i Gaza, menar en del att det skulle innebära döden för tävlingen” om Israel hade vunnit.

Israel ska inte vinna eftersom det skulle innebära döden för Eurovision, oavsett hur bra låten är, hur värdig den är eller hur många som röstade på den. Tävlingens regelverk är underordnat ett moraliskt veto där vissa länder helt enkelt inte ska vinna för mänsklighetens bästa, möjligen en mysig form av universell altruism.

Frågan som uppstår är om hon hade reagerat likadant om Iran hade varit med i Eurovision. Hade det också varit en ”nära döden-upplevelse”, observera att det då kanske hade varit bokstavligt nära döden, eller hade det varit ett trevligt mångkulturellt tillskott med final i Teheran? Skulle en egyptisk vinst, från ett land som håller sin gräns mot Gaza stängd och vägrar ta emot palestinier till varje pris, utlösa samma reaktion?

”En smula köpt”

Brander fortsätter: ”Dessutom har deras regering, enligt tidningen New York Times, satsat 1 miljon dollar på aggressiv marknadsföring. Det är inte förbjudet, men hade kunnat få en seger att kännas en smula köpt.”

En annons ligger i ett flöde och väntar på klick, ignorerad av majoriteten. Att kalla en annons ”aggressiv” är att lägga skulden på avsändaren och samtidigt frikänna mottagaren från sitt eget fria val. Den som klickar på Israel-annonsen och faktiskt röstar kan inte ha gjort det av egen övertygelse, personen måste ha blivit tvingad.

Hade Israel vunnit så hade det enligt Brander känts ”en smula köpt”. Malta körde reklamkampanjer 2025. Polen likaså. Spanien har en regering vars premiärminister dagligen uttalar sig om tävlingen och bildar socialistisk opinion mot Israel som halvtidsjobb, medan han öppnar sitt land för en migrantamnesti för 500 000 personer. Hela tävlingen är en kommersiell apparat där 35 broadcasters tävlar om publik och uppmärksamhet. Att singla ut just Israels marknadsföring som ”köpt” är riktad granskning, precis som i alla andra fall där landet selektivt väljs ut.

Branders text säger inte att vinsten vore köpt, utan att den skulle ”kännas” köpt, och då är allt i sin ordning. Känslor hit och känslor dit.

Folkviljan röstade fel

Eurovision-poängen fördelas mellan jury och tittare. Skillnaden mellan vad folket tycker och vad branschen tycker är påtaglig.

När folket röstar ”fel” och uttrycker en avvikande åsikt från eliten, i detta fall en stylist och någon musikchef, så blir folket stämplat i media som mindre vetande och föraktat. Tittarrösterna förklaras som ”koordinerad kampanj”, ”köpta” eller ”aggressivt marknadsförda”.

Det är förklaringen till att EBU sänkte maxantalet röster per betalsätt från 20 till 10 inför årets tävling. Officiellt för att motverka ”oproportionella marknadsföringskampanjer”. I praktiken: när folkets dom inte stämmer med juryns, är det inte juryns problem som ska åtgärdas, utan folkets möjligheter att påverka som ska beskäras.

”Dilemmat Israel”

Vidare i Branders text står det: ”Efter det skakande tumult som kvällens omröstning blev, så känns det faktiskt mest akut att EBU tar ut en riktning kring dilemmat Israel.”

Israel är inte ett bidrag som alla andra, utan ska särskiljas, särbedömas och ”hanteras”. För Noam Bettan, som sjöng en ballad och samlade 343 poäng, finns inget dilemma, han uppträdde och åkte hem. Dilemmat finns hos den som inte klarar av att Israel finns.

Att kritisera Israels marknadsföringskampanjer kan vara legitimt, om man också gör det med de andra länderna lika intensivt. Likaså är det legitimt att ha åsikter om Mellanöstern och sakpolitiska beslut. När kritiken däremot landar i att man pendlar mellan liv och död av en israelisk popballad, så har det slutat att handla om Israels regering.