Under hela mina tonår matades det in att Sverigedemokraterna var nazister.

Deras ledande företrädare kallades nazister. Den där lokalpolitikern i Vellinge som ingen hört talas om kallades också nazist. Några av dem var det säkert, ingen förnekar att det fanns, inte ens de själva.

Epitetet fastnade på alla, oavsett vad sakfrågan handlade om. I kommentarsfält stod det under varje inlägg, oavsett ämne. En motion om sänkt krogmoms. Nazister. Ett utspel om äldreomsorgen. Nazister. Ibland frågade stora mediakanaler rakt ut, ”är ni nazister?”. De kunde också välja en mer underliggande ton där man fick läsa mellan raderna, men slutsatsen var alltid densamma, nazister.

Tio år senare lägger samma företrädare ut samma utspel om krogmoms och äldreomsorg. Nu är de inte nazister längre i kommentarsfältet, utan judar, sionister och Netanyahus marionetter. SD har gjort ett historiskt språng, från den ena polen till den andra.

Två förklaringar

Det finns två möjliga förklaringar.

Den första är att SD-politikerna, varenda en av dem, blev så pass irriterade över att bli kallade nazister att de konverterade till judendomen. Det hade varit imponerande. Att härda ut att bli kallad nazist i tjugo år och sedan, tyst och disciplinerat, gå över till den totala motsatsen, utan någon motreaktion från judarna själva.

Någonstans utanför Sölvesborg måste en ortodox rabbin ha hållit en masskonvertering som alla missat. Riksdagsledamöter, kommunpolitiker, lokalavdelningar. Hundratals människor. Torah-studier på Studiefrämjandet. Hebreiskalektioner i en bygdegård i Blekinge. Vuxenomskärelse i industriell skala.

En dold operation av bibliska mått.

Alternativet är att ett parti som ville minska invandringen och diskutera integration aldrig ville bekämpa judar. Att massmedia i ren desperation klamrade sig fast vid det mest avskräckande ordet de kunde hitta, för att hålla det lilla partiet i schack.

Av de två förklaringarna är det uppenbart vilken som är mest sannolik. Konverteringen är logistiskt krävande. Den andra är genuint obekväm.

Ohelig allians

Det som gör SD:s situation speciell är att anklagelsen om att vara judar och sionister kommer från två håll samtidigt.

Från vänster kommer den inlindade versionen. Webbtidningar som Arbetaren, ETC och Syre skriver att SD ”naziwashar” sig själva genom Israelstöd, att stödet är taktiskt, medan vänstersvansen och Gaza-vänstern kallar dem för sionister och judiska marionetter.

Från höger kommer råare kritik. Konton i det identitära och bruna träsket kallar Jimmie Åkesson för judisk bedragare. De skriver att han är en dold sionist som vill ta över Sverige.

Oavsett vilket håll det kommer från är en sak säker, han är plötsligt inte nazist längre. Han är den andra fienden. Den som försvarar Israel mot antisemitism, och därmed, i deras ögon, den judiska maktens undersåt.

När nazist inte räckte längre

Det gamla ordet slutade bita. När Socialdemokraterna började tala om ”volymer” och Moderaterna om utvisningar kunde man inte längre kalla en migrationskritiker för nazist utan att råka inkludera halva regeringen. Ord som används för mycket blir verkningslösa.

Samtidigt låg ett nytt ord redo. Efter 7 oktober 2023 blev ”sionist” diskvalificerande slagord på gator och i studentkårer världen över. Det fanns redan tillgängligt. Det uppfyllde de tre kriterierna för ett sådant ord: det diskvalificerar utan att tvinga någon att gå i sak, det kan inte vändas mot den som använder det, och det har aktuell social laddning.

Ironin är att SD själva gjorde ordet tillämpligt. Åkesson i kippa vid Klagomuren. Almedalsursäkten till judarna. Talen i Jerusalem. Det gav kritikerna en krok att hänga ordet på, även om SD:s faktiska hållning om migration och integration är exakt densamma som 2013.

Om kritiken handlade om SD:s faktiska sakpolitik är det orimligt att helt byta fot från nazist till jude. Det är inte nyanser av samma anklagelse, det är motsatser. När samma kritiker kallar samma människor för båda väljs ordet som vapen, inte som beskrivning av det politiska innehållet.

Nästa vind

Konturerna av nästa skifte går att ana. När vindarna vänder igen behövs ett nytt ord. Klimat, försvar, karens, USA. Någonstans där ligger epitetet som ersätter sionist om femton år, och det kommer att tillämpas på samma personer för samma ståndpunkter som egentligen inte bytt substans.

När en politisk position överlever tillräckligt länge byter kritiken skällsord, aldrig analys. Personen som står stilla medan vinden skiftar måste beskrivas på nytt varje gång, eftersom den gamla beskrivningen inte biter i den nya vinden.

Dagen kommer då ”sionist” har gjort sitt och något nytt ord tagit över, då kommer skiftet att se ut precis som migrations-skiftet gör idag. Att ha stått upp för Israel när det är tufft, att inte ha vikt sig när man blivit kallad sionist och landsförrädare, kommer att framstå som rätt och riktigt. Med tiden. Inte nu.

Migrationsfrågan är prejudikatet. De som blev kallade nazister 2010 för att de sade att integrationen inte fungerade fick i stora drag rätt om man mäter efter vad hela det politiska spektrumet säger idag. Ingen skrev någon ursäkt. Ingen kommer skriva någon nästa gång heller. Den som stått kvar när vinden vände har ändå redan vunnit, även om ingen kommer säga det högt.