Tänk dig att det är slutet av 2026. Valet är avgjort, regeringsbildningen klar. Magdalena Andersson (S) blir statsminister. Nooshi Dadgostar (V) blir finansminister. MP sitter med på ett hörn. Tidningarna skriver om ett maktskifte, en ny era.

Du vaknar en tidig morgon, 43 år gammal och tjänar 58 000 i månaden efter 25 års slit. Du började direkt efter gymnasiet, jobbade dig upp från golvet, stod ut med jobbiga kollegor och höll kursen trots att du egentligen ville till Mallorca. I höstas kom befordran. Äntligen lite lättnad. Du har två barn, villa med bolån och ett gammalt fritidshus som din farmor byggde 1962.

Du tycker inte själv att du är Spotifys VD eller Wallenberg, men nu är det dags att behandlas som om du vore det, i alla fall av den nya regeringen.

På pressträffen klockan tio

Dadgostar står vid talarstolen. Hon säger att de fem rikaste svenskarna äger lika mycket som halva befolkningen. Du sitter och äter dina Coco Pops framför TV:n, lagom nervös. Du tuggar snabbare, och har ingen aning om vad som kan sägas härnäst.

Andersson berättar för DI att skatten ska höjas för alla som tjänar över 70 000 kronor i månaden. Hon verkar inte ha ändrat sig. I alla fall inte när du hets-googlar för att ta reda på senaste nytt, du pustar ut. Dadgostar talar högre, hon berättar att Vänsterpartiets budgetmotion går längre, där går gränsen vid 50 000. När två partier förhandlar landar man någonstans emellan. Säg 60 000 efter en natt av pajkastning i Rosenbad, tänker du. Risken att gränsen hamnar på 58 000 är överhängande. Några år in i mandatperioden så är gränsen nere på 55. Eller 50.

Du är med på tåget, på ett eller annat sätt.

Inkomstskatten som förrätt

S har aviserat beredskapsskatt, men inte redogjort för hur den ska se ut. Vi vet att miljarder ska in. Moderaternas bästa gissning är att gränsen för statlig inkomstskatt behöver sänkas från 48 500 till 39 000 för att finansiera projektet. Om det stämmer börjar den tas ut på löner som för 25 år sedan räknades som helt vanlig medelklass.

Jobbskatteavdraget trappas av redan vid 45 000 om V får bestämma. Efter förhandlingarna med S hamnar det exakt där. Så mycket för befordran, tänker du.

ISK-skatten höjs. Andersson berättar för DI att det bara ska gälla för de allra rikaste. Tydligen är du en av dem. Du har sparat sedan 2009, satte undan det du kunde efter bolåneräntor och hög inflation, sålde gamla barncyklar på Blocket och avstod från utlandssemester. Allt för att kunna fylla på ISK-kontot varje månad. Du har skrapat ihop tre miljoner på ett investeringssparkonto. Det låter mycket när man säger det högt, vilket är precis hur en pensionsreserv på 25 år ska låta, om man inte vill svälta som 75-åring.

ISK-straffet

I dag är ditt ISK-sparande skattefritt upp till 300 000. V vill sänka den gränsen till 50 000 och framförallt återgå till 30 procents vinstskatt. Du är inte medlem i Abba eller skaparen av Minecraft. Du är inte ens snubben på Stureplan som köper rosé för 3 000 på Sturehof. Du är en vanlig människa som arbetat och ibland unnar dig en kall öl för 89. Om miljardärerna är problemet, som V och S säger i varje intervju, är det rimligt att fråga varför siktet ställs mot dig. Det handlar om småpengar i sammanhanget, och att du har sparat en miljon förändrar ingenting i statsbudgeten, ändå ska du med.

Pengarna är redan skattade. Du fick ut dem netto efter arbetsgivaravgift, inkomstskatt, kommunalskatt och allt annat som Sverige lagt på en vanlig lön. Sedan har du betalat schablonskatt på ISK:n varje år ovanpå det. Det räcker inte, det kommer ett sista tackkort, precis i rättan tid.

Andersson kallar det en skatt på de rikaste. Du kallar det en skatt på att du jobbat i 25 år och inte köpt en dyr båt.

Du blev inte kriminell, började inte ”beckna” på torget. Du tänkte inte ut ett välfärdsbedrägeri med dina polare, utan du gjorde allt rätt, enligt spelreglerna. ”Är det här tacket för att man skött sig”, tänker du, en sorgsen ånger smyger sig på.

Klockan är kvart över tio

Under frukosten har hushållet tappat flera tusen kronor i månaden i olika riktningar, och då är presskonferensen med den nya finansministern inte ens halvvägs. Det är inte katastrofalt. Överleva går det. Rik är man inte, inte Sveriges topp en-procent. Ändå ska man med, och det svider.

Sverige har redan ett av världens högsta skattetryck. Frågan är inte om vi betalar in, utan vart det tar vägen.

Kommuner upphandlar konstgjorda plastväxter till kommunhusets reception för 499 kronor styck. Samma växt finns på Jysk för 75. Mellanskillnaden försvinner i en upphandlingsprocess som Temu och Shein hade blivit straffade för - om de gjorde likadant. Det pågår varje dag, i varje kommun, på varenda post i budgeten. Miljarder i slöseri på märkliga torgstatyer och föreläsningsserier på bibliotek, där socialliberala figurer ska ”problematisera” verkligheten på skattebetalarnas bekostnad.

Ändå säger S att de behöver mer pengar för att finansiera välfärden.

Rödgrön kaka på bordet

Att beskatta de rika låter fint, men det är alltid mekaniken som är problemet. Kapital flyttar. Lön flyttar inte. Det vet både V och S mycket väl, därför går man på löntagarna i samma veva. ”Skatta de rikaste” är argumentet som vinner enkla röster. Att det i praktiken är du själv som urholkas nämns inte från talarstolen. När Spotifys VD lämnar landet i all hast blir du kvar, tillsammans med hundratusentals andra löntagare som ska täppa igen ett mångmiljonhål i skatteintäkterna. Det hela slutar plus minus noll. Eller bara minus.

Förmögna har rådgivare, holdingstrukturer, skatteparadis och flyttbara hemvister. Det måste finnas en skillnad mellan en miljardär och en knegare som jobbat 25 år. Det bör finnas en gräns där man kallar den ena förmögen och den andra en vanlig människa med ett sparkonto. Alla som har över en viss lönenivå är fienden, oavsett om personen äger ett bolag som omsätter 900 miljoner, eller har betalat av halva bolånet och jobbar 8–17. En världsbild där varje krona som inte är förbrukad betraktas som stulen från kollektivet är inte ett rimligt samhälle.

Ändå är det inte miljardärerna de kommer åt. De kommer aldrig betala den där skatten som S och V pratar om, det är en fantasivärld, och det vet vissa inom de rödgröna också. Det spelar ingen roll, för det får löntagaren att gå med på deras projekt, och det är vad som räknas.