Det första man möts av när man öppnar porten till valfri kyrka är certifieringsbevis, plakat, värdegrundsinstruktioner och inbjudan till yogapass.

Svenska kyrkan har under lång tid rört sig bort från teologi och närmare partipolitik. I praktiken fungerar den som Socialdemokraternas moraliska annex, med samma språk, samma konflikter och samma reflexer, med den skillnaden att kyrkan samtidigt gör anspråk på gudomlig auktoritet.

Teologi som verktyg

När kyrkliga företrädare argumenterar politiskt sker det ofta genom selektiv bibelläsning, där en eller två passager om barmhärtighet lyfts ur sitt sammanhang och görs till slagträ mot stram migrationspolitik. Då blir pacifism absolut, gränser synd och sunt förnuft något omoraliskt.

Att kristen tradition rymmer ordning, självförsvar och plikt nämns sällan, men finns tydligt förklarat i ortodoxa texter och andra icke-lutherska traditioner. Det faktum att krig i klassisk kristen etik inte är gott stämmer, men att det kan vara ett nödvändigt ont för att minska lidande och skydda oskyldiga utelämnas.

Ärkebiskopen som politisk röst

När Martin Modéus skriver i DN och uppmanar till motstånd mot ”kristen nationalism” är det mindre andlig reflektion och mer ideologiskt ställningstagande.

Bibeln används inte för att förstå världen, utan för att vinna ett politiskt argument och Jesus får rollen som socialdemokratisk debattör. Samtidigt lyser frågor om konsekvens, gränsdragning och ansvar ofta med sin frånvaro, som om hjälp per definition måste betyda maximal öppning och aldrig en avvägning.

Selektiv humanism

När kyrkan talar om att ”möta varje människa oavsett religiös tradition” låter det onekligen vackert. I praktiken tycks mötet ofta vara enkelriktat. Det finns en naivitet i hur religiös extremism behandlas, som om helt fundamentala konflikter om rätt och fel vore ett litet missförstånd.

Världen fungerar inte så, och alla vill inte mötas eller samexistera. Vissa rörelser vill dominera, tysta och förgöra. Att låtsas som något annat från en position av auktoritet är inte godhet utan vilseledning.

Tro som täckmantel

Det verkliga problemet är inte att diakoni och medmänsklighet är genuina delar av kristen tro, utan att kyrkan som institution gör det till ett politiskt slagträ utan att öppet bekänna sin egen ideologi. Kyrkan utger sig för att tala i Guds namn men argumenterar som ett parti, och lånar därmed religionens auktoritet till en tydlig politisk agenda.

Resultatet blir inte djupare moralisk vägledning, utan en institution som förlorar sin särart och därmed också sin trovärdighet. Det märks redan i entrén, och i det som inte längre sägs.