Igår dödades Ali Khamenei i en amerikansk-israelisk attack. En man som i över 46 år, varav 36 som högste ledare, styrt ett land med avrättningar, tortyr och systematiskt förtryck av kvinnor. Iranier firade i världens alla hörn. Även om regimen inte kollapsat är det mycket mer än vad någon trodde för bara någon vecka sedan. Reza Pahlavi, den störtade shahens son och den mest framträdande potentiella övergångsledaren, kallade operationen en ”humanitär intervention” och uppmanade folket att förbereda sig för att ta tillbaka sitt land.

Det borde vara enkelt att fira. Ett folk som förtryckts i nästan ett halvt sekel får en chans till frihet. Men i Sverige 2026 är ingenting enkelt om fel personer står bakom det.

Carl Bildt och konventionerna

Sveriges tidigare statsminister Carl Bildt har en reaktion. Den handlar inte om det iranska folkets frihet. Inte om de tusentals demonstranter som dödats av regimen. Inte om kvinnorna som stenats. Hans första instinkt är att skriva på X att attacken är ”ett uppenbart brott mot internationell rätt”.

Han skriver också: ”Var kommer det här kriget att sluta? Vad är segern? Det fanns inget omedelbart behov av det, och det är svårt att se ett tydligt mål”. En kärnvapenstat demonterad. En diktator död. Ett folk som får hopp för första gången på 46 år. Carl Bildt ser fortfarande inget tydligt mål. Man undrar vad som hade krävts.

Istället passar han på att sparka på Israel när han kan, vilket är alltid. Dagen innan attacken, den 27 februari, skriver Bildt att ”det fortfarande råder ett totalt förbud mot att tillåta journalister att komma in i Gaza. Oberoende rapportering tillåts helt enkelt inte.” Timingen säger allt om var hans prioriteringar ligger.

Arvin Khoshnood, född 1982 i Teheran, expert på Iran och Mellanöstern med examina i bland annat statsvetenskap och underrättelseanalys vid Lunds universitet, har i en tidigare intervju med Bulletin kallat Bildts kunskaper om Iran för ”bristfälliga” och ”politiskt motiverade”. Han sade rakt ut att Bildts uttalanden ”utan tvivel ligger nära de talepunkter som den islamiska regimen länge har framfört”. Det är en mening som borde hålla en före detta statsminister vaken på nätterna. Men det gör den förmodligen inte. Bildt sover gott. Konventionerna är intakta.

Fel avsändare, rätt resultat

USA och Israel tog all risk. De satte sina soldater, sina piloter och sin politiska trovärdighet på spel. Europa tittade på. Som vanligt.

Och sedan har vi vänstern, Socialdemokraterna, och i princip hela det europeiska vänsteretablissemanget. De som alltid har en åsikt om allt, de som kan organisera demonstrationer för Gaza på en eftermiddag och skriva tusen debattartiklar om strukturell rasism innan frukost.

Visst, de erkänner att Khamenei var en diktator. Det kostar ingenting att säga det nu. Men det är inte där testet ligger. Testet är om de kan erkänna vilka som faktiskt gjorde något åt det. Tre ord räcker. Israel. USA. Trump. De orden kommer aldrig, inte från Socialdemokraterna, inte från Vänsterpartiet, inte från något europeiskt vänsterparti och inte från borgerliga partier heller för den delen.

De kan erkänna problemet men de kan aldrig erkänna lösningen. Inte när lösningen kom från Jerusalem och Washington D.C.

Det omvända testet

Om Kamala Harris suttit i Vita huset och beordrat exakt samma operation. Exakt samma bomber. Exakt samma resultat. Khamenei död. Iranier på gatorna.

Då hade vi sett helt andra rubriker. Paneler i SVT om den historiska styrkan hos USA:s första kvinnliga president. Ledarartiklar om hur diplomati ibland kräver kraft. Kulturkrönikörer som skriver om kraftfull feminism och modet att agera.

Men det var inte Harris. Det var Trump. Och därför kommer ingen tacka dem som faktiskt agerade.

Skillnaden mellan iranier och europeiska politiker är enkel. Iranier har inte råd med politisk fåfänga. De stod på gatorna i januari. Regimen sköt skarpt. Trump lovade hjälp och hjälpen kom. Punkt. Ingen iranier som riskerade sitt liv i protesterna sitter och funderar på om det är ideologiskt korrekt att tacka USA. Det gör bara folk som aldrig riskerat något.

Resultatet

USA och Israel slog ut Irans kärnvapenprogram. De eliminerade landets högsta ledare. De försvagade revolutionsgardet. De gav det iranska folket något de inte haft på 46 år: en verklig chans.

Det är inte perfekt. Civila har dött. Krig är aldrig rent. Men ett kärnvapenbeväpnat Iran under en regim som stenar kvinnor och skickar lönnmördare till europeiska huvudstäder var inte heller ett alternativ.

Självklart har både USA och Israel sina egna motiv. De vill ha säkerhet i regionen. Detsamma gäller deras allierade, Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och andra. Ingen vill ha ett kärnvapenhot vid sin dörr. Men deras motiv ogiltigförklarar inte något gott. Med den logiken borde allt motstånd under andra världskriget bortförklaras med att länderna hade egna intressen. Ingen säger ”ja, de befriade Auschwitz, men de hade geopolitiska skäl.” Förutom, tydligen, när Israel och USA är inblandade.

De som dök upp

Iran har potentialen att bli Israels närmaste allierade i regionen. USA:s näst starkaste partner i Mellanöstern. Ett nytt Iran med 93 miljoner människor och en av världens äldsta civilisationer i ryggen. Den dagen det händer kommer iranier inte vända sig till europeiska politiker som teg när det gällde. De kommer vända sig till de som faktiskt hjälpte dem.

Carl Bildt kan tweeta om konventioner så mycket han vill. Det är inte hans telefon som kommer ringa.