Facebook noscript imageForsberg Lundell: Läs Frankrikes store son
Kultur
Forsberg Lundell: Läs Frankrikes store son
Ett land med god litteratur. Foto: Wiki Commons Public Domain
Ett land med god litteratur. Foto: Wiki Commons Public Domain

Gide gör en klokare. Och mer lärd. Och mer fundersam.

Vad sägs om att läsa en mångbottnad, tankevidgande och – inte minst – nobelprisad Törnfåglarna i bergsmiljö? Ska ni läsa en fransk roman i jul, ska ni läsa Pastoralsymfonien av André Gide. Boken finns inte i nyutgåva på svenska, men väl i flera utgåvor som inte är svåra att hitta bland begagnade böcker på nätet eller på biblioteken.

Översättningen är gjord av en av Sveriges verkliga legendarer inom litterär översättning från franska, Elsa Thulin, den första ordföranden i Svenska översättarförbundet. Men varför inte gå direkt på den nätta utgåvan i den franska pocketserien Folio? Inte mer än 140 sidor med ett spatiöst radavstånd. Hur många av er har inte läst franska under några år i skolan?

Pastoralsymfonien är så kort att läsaren inte besväras så länge av att slå upp många av orden. Det här blir julen då ni läser en hel roman på franska. Det, ni. Det var den första roman jag själv läste på franska på gymnasiet. Det var ju nu några år sedan, men en omläsning visar att den står sig.

Pastoralsymfoniens handling är enkel, men alldeles tillräcklig. Nätt är återigen en lämplig beskrivning. Välkomponerad och utmejslad in i minsta detalj. Som en symfoni, just.

Huvudpersonen är en präst som lever och verkar bland de snöklädda bergstopparna nära den schweiziska staden Neuchâtel. Han har en stor barnaskara och en trogen hustru vid sin sida, som sig bör. En kväll när han gör besök vid en dödsbädd finner han den blinda flickan Gertrude, som vuxit upp i det påvra hemmet med sin döva mormor. Hon har enbart överlevt – ingen omsorg eller utbildning har hon fått sig till livs. Arketypen känns igen: den försummade flickan, som nätt och jämnt klarat livhanken och befinner sig i något slags ursprungligt tillstånd – hon kan inte ens tala!

Prästen bestämmer sig för att ta med flickan till sitt eget hem. Han rättfärdigar sitt beslut med hänvisning till den bibliska berättelsen om det förlorade fåret. Det visar sig snart att Gertrude, som förstås är bedårande vacker, också är en begåvad och känslig själ. Det dröjer inte länge förrän prästfrun anser att prästen behandlar det förlorade fåret bättre än sina egna barn, också detta ett återkommande tema i mänskligheten.

Hans son förälskar sig handlöst i flickan. Och prästens hustru ser, tidigare än han själv velat se, att också han själv förälskat sig i sin unga, blinda lärjunge. Blindheten går därför som ett tema genom boken: hos flickan får den representera oskuldsfullhet och okunnighet om en ondskefull värld – men även prästen är blind. För sina känslor, drifter och i slutändan, synder.

Gide är en sann fransk humanist. Utifrån ett svenskt perspektiv ter sig den franska litteraturen och filmen alltid full av människor som är just… människor. I all deras ofullkomlighet och älskansvärdhet. En av de mer utmärkande aspekterna av hans författarskap är hans egen ständiga kamp mellan protestantisk asketism och sexuellt utlevande. Och nog finns det många synpunkter på hans leverne. Men vi låter det vara här och nu och tar istället fasta på att han i mångas tycke är en av 1900-talet främsta franska författare. André Gide tilldelades Nobelpriset 1947.

Fanny Forsberg Lundell är professor i franska vid Stockholms universitet.