Forskaren Jan van de Beek har tillsammans med tre andra forskare skrivit en uppmärksammad rapport som visar att icke-västlig invandring kostar Nederländerna hundratals miljarder kronor årligen. Invandrare från Somalia kostar i snitt 6,7 miljoner kronor per person över en livstid.

Jan van de Beek säger i en intervju med Bulletin att problemen inte försvinner med andra generationen – tvärtom.

– Det finns två saker den nederländska regeringen inte kan förändra. Det första är att de inte kan tvinga människor att omfamna vår kultur. Det andra är att de inte kan tvinga andra generationens barn att ha högre eller lägre lärpotential, säger van de Beek.

Kulturell distans förklarar ekonomiskt bidrag

Van de Beeks forskning visar att kulturell distans – tillsammans med utbildningsnivå – är en avgörande faktor för om en invandrare kommer att bidra ekonomiskt till mottagarlandet. Han har använt data från World Values Survey för att mäta avståndet mellan olika kulturer.

– Sverige ligger högst upp i det ena hörnet på den kulturella världskartan. Ni är mest benägna för sekularisering och självutveckling. Samtidigt har människor från det afrikansk-islamiska kulturklustret lägst poäng. Den kulturella distansen mellan det protestantisk-europeiska kulturklustret och dessa länder kunde inte vara större, säger han.

När van de Beek kontrollerar för utbildningsnivå förklarar kulturell distans fortfarande ungefär hälften av den 78-procentiga förklarade variationen i ekonomiskt nettobidrag mellan olika grupper.

– Detta gäller inte bara för bidrag till statskassan, utan även för brottslighet. Allt jag säger om sambandet mellan utbildning, kulturella poäng och nettobidrag gäller även när man tittar på brott.

Myten om andra generationen

I debatten sägs det ofta att ”det ordnar sig med andra generationen”. Vad säger din forskning om det?

– Det stämmer inte. Om invandrare presterar bättre än infödda nederländare är deras barn vanligtvis extremt väl integrerade och beter sig som infödda, vilket är ”budgetneutralt”. Men om föräldrarna ger ett [starkt] negativt nettobidrag fortsätter andra generationen ofta att ligga [långt] efter. Det finns bara ett anmärkningsvärt undantag: första generationens kinesiska invandrare var i genomsnitt lågutbildade och hade låga inkomster, men deras barn i andra generationen presterar bättre än infödda nederländare och går mycket bra. Men det är undantaget. Det är särskilt intressant att andra generationens barn från icke-västliga länder har högre risk för kriminalitet än första generationen.

Van de Beek tror att detta kan bero på hur föräldrar från vissa kulturer försöker fostra sina barn.

– Min hypotes är att orsaken inte är en ”kriminell kultur”, utan snarare en kulturell missmatchning – en klyfta mellan de värderingar och uppfostransmål som föräldrar tar med sig från sitt hemland och de normer deras barn möter i det nederländska samhället. De flesta icke-västliga invandrarföräldrar försöker genuint uppfostra sina barn väl, men när de gör det baserat på uppfostransmål som inte stämmer överens med nederländska kulturella förväntningar kan det gå fel. Och det är tragiskt, eftersom många människor migrerar just för att ge sina barn ett bättre liv.

Välfärdsstaten som magnet

Enligt van de Beek lockar de generösa välfärdsstaterna i Sverige och Nederländerna specifikt lågutbildade människor från tredje världen.

– Sverige och Nederländerna är paradiset. Nordvästra Europa är världens villaområde. Sverige och Nederländerna är bland de finaste gatorna i det området. Alla vill bo där, säger han.

Kombinationen av låg utbildning och stor kulturell distans gör att just dessa grupper blir de mest kostsamma för välfärdsstaten. Invandrare från Marocko kostar i snitt 6 miljoner kronor per person, från Turkiet 3,7 miljoner kronor.

För andra generationen kvarstår problemen. Andra generationens marockaner kostar 5,3 miljoner kronor, medan andra generationens turkar kostar 3,2 miljoner kronor per person.

Myten om ”fler händer i vården”

Ett vanligt argument för invandring är att vi behöver fler händer i vården. Vad säger du om det?

– Det är nonsens och en myt. För det första ser vi ökad automatisering överallt i världen. Titta på de mörka fabrikerna i Kina, där ljusen kan släckas eftersom inga människor finns i produktionslokalerna. Så vi kan ersätta mycket av den typiska lågkvalificerade arbetskraftsinvandringen med robotar, som redan händer. Detta kommer att frigöra mycket arbetskraft i många arbetsintensiva sektorer, arbetare som sedan kan hitta anställning i andra sektorer, som vård och omsorg.

– För det andra, om du tar in migranter som själva i genomsnitt är en nettofiskal börda, förstorar du det fiskala problemet med åldrande snarare än att lösa det. För det tredje, för att lindra trycket på vården måste invandrare åtminstone arbeta oftare inom vården under sin livstid än infödda, vilket är tveksamt i de fall där förespråkare föreslår massinvandring av lågkvalificerad arbetskraft som en universallösning för att hantera bristen i många sektorer.

Van de Beek menar att argumentet ignorerar den ekonomiska verkligheten.

– Man kan inte lösa välfärdsstatens problem genom att ta in människor som själva blir en belastning för välfärdsstaten. Det är cirkelresonemang. Dessutom leder lösningen av åldrande-frågan – som ligger bakom arbetsbristen – genom invandring till explosiv befolkningstillväxt.

Förändrat den politiska debatten

Hur har din forskning påverkat debatten i Nederländerna?

– Vi har haft mycket inflytande. Jag har blivit inbjuden till många departement, till statssekreterare, till CPB, som är den viktigaste ekonomiska rådgivande institutionen för regeringen, och till andra statliga tankesmedjor, rådgivande organ, en statskommission och den senaste regeringsbildningen. Rapporten och min nederländskspråkiga bok Migration Magnet Netherlands blev läst av många politiker och tjänstemän och har upprepade gånger nämnts [under debatter] i parlamentet.

Van de Beek säger att det så kallade Overton-fönstret – ramarna för vad som är acceptabelt att säga – har förskjutits dramatiskt.

– När jag började säga 2016 att vi måste lämna FN:s flyktingkonvention och förändra den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter, tyckte många att jag var en extremperson. Nu säger mainstream-politiker i Nederländerna samma saker.

Återvandring som lösning

I Sverige har regeringen och Sverigedemokraterna beslutat om att höja återvandringsbidraget upp till 350 000 kronor för migranter som inte assimilerats och vill åka hem.

Vad tycker du om återvandringsbidrag som lösning?

– Det är en mycket bra idé. När människor kostar 6,7 miljoner kronor över en livstid, som invandrare från Afrikas horn gör, då betalar sig återvandringsbidrag mycket snabbt. Även om du ger 110 000 kronor i återvandringsbidrag, eller 550 000 kronor, så är det fortfarande extremt lönsamt, säger van de Beek.

Van de Beek räknar med att icke-västlig invandring kostar Nederländerna enorma summor varje år. Baserat på extremt detaljerad mikrodata på individnivå uppgår den totala observerade nettokostnaden för icke-västliga invandrare till 253 miljarder kronor enbart för år 2016.

För invandrare som kom under perioden 1995–2024 uppgår de totala livstidskostnaderna för den nederländska statskassan till cirka 7 700 miljarder kronor. Som jämförelse har de totala naturgasintäkterna – en stor källa för intäkter i Nederländerna – hittills uppgått till cirka 5 900 miljarder kronor.

Paralleller till Sverige

Sverige har, precis som Nederländerna, tagit emot många invandrare från just de regioner som van de Beeks forskning pekar ut som mest problematiska. Bland annat har båda länderna stora somaliska befolkningar.

En svensk studie från 2018 av Joakim Ruist visade att invandrare i snitt kostar svenska staten 77 000 kronor per år. Van de Beeks forskning går djupare genom att dela upp efter 42 – och i vissa fall 87 – olika regioner och räkna på livstidskostnader.

– Jag tror att den stora skillnaden mellan vår studie och alla andra studier är detaljerna, säger van de Beek.

Hans budskap till svenska beslutsfattare är tydligt: kulturell distans och lärpotential kan inte förändras genom politiska beslut, men är avgörande för integrationsresultaten. Därför bör invandringspolitiken vara mycket selektiv med avseende på kulturell distans [helst liten) och utbildningsnivå (i genomsnitt åtminstone högre utbildning).