Ett forskarlag i Canberra försöker ta fram ny teknik för att släcka bränder inom minuter från att de uppstått.

Tanken slog Roslyn Prinsley efter förra årets förödande bränder i Australien: Med all teknik vi har i dag, borde det inte gå att snabbare få stopp på dem?

– Varför kan vi inte upptäcka de här bränderna medan de är små och släcka dem innan de orsakar all den här förödelsen, frågade hon sig.

Prinsley är chef för strategiska forskningsinitiativ vid Australian National University i Canberra och kanske mer lämpad än de flesta att faktiskt göra något av sina funderingar.

Hon pratade med en brandexpert om hur snabbt man behöver upptäcka en brand innan den spridits bortom all kontroll. Svaret var möjligtvis nedslående: Upptäckt inom en minut, släckt inom fem minuter.

Samlade en grupp

Det låter som en omöjlighet, men Prinsley valde att se siffrorna som en utmaning och samlade en grupp experter på ekologi, bränder och drönare, samt rymdforskare. Tillsammans med telekommunikationsbolaget Optus startades ett kompetenscentrum vid universitetet, där man började att spalta upp vad som behövs.

Första steget, att snabbt upptäcka bränder, tror forskarna är möjligt via en kombination av tekniker på olika höjd. I en omloppsbana runt planeten ska en satellit övervaka temperaturen. Det är som ett rymdteleskop, fast riktat mot jorden, förklarar Robert Mahony, professor i robotik.

– Det påminner om problemen med att titta på en supernova. Vi söker efter bränder som är en kvadratmeter stora, det är mycket bakgrundsbrus som måste bort. Fördelen är att man kan täcka hela Australien. Vi tänker oss att vi kan göra mosaiktäckning var femte minut, säger han.

På lägre nivåer tänker sig forskarna att fler satelliter, drönare och brandtorn ska användas för att upptäcka bränder snabbt.

Längst ner ska det finnas uppkopplade brandsensorer. De är kanske snabbast på att upptäcka en brand, men det är dyrt att täcka ett stort område.

– De behöver placeras ut strategiskt, antingen där det finns högt ekologiskt värde eller hög brandrisk, säger Marta Yebra, doktor i miljö och teknik, och fortsätter:

– Vi håller på att titta på hur de ska se ut. Men de ska kunna upptäcka förändringar i temperatur, rök, förhöjda koldioxidnivåer eller annat som kan indikera eld.

Rök är svårt, eftersom det kan se ut som dimma, men med hjälp av avancerad artificiell intelligens och genom att kombinera med exempelvis väderdata hoppas forskarna nå framgång.

Drönare spanar

Men att upptäcka bränderna snabbt är en sak. Att släcka dem något helt annat.

Några av de mest omfattande bränderna har orsakats av blixtnedslag långt ut i terrängen. Men åskoväder är relativt förutsägbara, så vet man bara att brandrisken är hög kan man skicka upp drönare i förväg.

– Det kan vara en drönare per mil eller så, koncentrerade över området. Det första de ska göra är att bekräfta blixtnedslag, det andra är att flyga över nedslagsplatsen och bekräfta en brand med värmesensor, och därefter hänga kvar, övervaka och ge information om målet, säger Robert Mahony.

När en brand bekräftats, är tanken att bomba den – bokstavligen. En sorts glidflygare håller på att tas fram som ska kunna släppas från flygplan, leta sig fram till målet, fälla ut en fallskärm och därigenom släppa sin last på ett halvt ton vatten, på ungefär 50 meters höjd. Det bedöms tillräckligt för att kunna släcka ett träd som brinner till följd av ett blixtnedslag.

”Det är ett paradigmskifte, det går inte att göra något liknande med existerande system. Men det är där vi forskare kommer in, vi är inte rädda att ta oss an den typen av problem.”

Studenten Jack Gooday arbetar på att ta fram en miniatyrprototyp, och säger att målet är att förbättra sättet på vilket brandbekämpning från luften sker i dag.

– Det involverar att flyga lågt, i turbulent miljö med dålig sikt. Så det är ganska farligt. Generellt är det inte heller så pricksäkert, och du måste oftast släppa allt vatten på en och samma plats, säger han.

Vattenglidaren, som den kallas, är en enkel konstruktion byggd mestadels i kartong, och en fördel är att omkring 20–30 stycken kan lastas ombord på ett vanligt Herculesplan, och skickas individuellt mot nystartade små bränder innan det är försent.

Det behövs inblandning från fler företag och regeringen för att sätta fart på utvecklingen.

Det finns också frågor om ifall forskarnas planer ens är realistiska.

– Det är ett paradigmskifte, det går inte att göra något liknande med existerande system. Men det är där vi forskare kommer in, vi är inte rädda att ta oss an den typen av problem, säger Robert Mahony.

TEXT: Gustav Sjöholm/TT