Nu i helgen kommer flera stora tv-kanaler att presentera långa intervjuer med den brittiske prinsen Harry inför boksläppet den 10 januari av Harrys memoarer. Bonniers kallar boken Den andre och missar därmed mycket av avundsjukan som tycks vara drivkraften i Harrys liv. Den engelska titeln The Spare, Reserven, vore den korrekta.

Om jag vore rasande på min släkt, förtalade dem i tv, radio, i dagspress och böcker skulle jag knappast därefter gå ut och säga: Nu tycker jag vi ska vara vänner igen.

I synnerhet inte om jag gjort mig en miljard rikare på att skvallra om familjen. Men det här är Harrys senaste utspel i en sanslös såpopera. ”Spare me the Spare”, stönar nu brittiska krönikörer och tar sig för pannan när rykten om att även Meghan tänker skriva om de fruktansvärda åren vid brittiska hovet. Men frånsett det skvallriga så måste man inse att detta är ett drama som för tankarna till de gamla grekerna eller Shakespeare.

Till människor som gjort svartsjuka och avundsjuka till de bärande krafterna i sin tillvaro. Harry och Meghan är en kassako för sin omgivning, själva tycks de dras allt djupare ner i en värld som vi förr bara kunde ta del av på en teaterscen. Kierkegaard klagade på sin tid över att omgivningen bad honom lida mer – då hans lidande förvandlades till ljuv musik i deras öron.

Om Netflix verkligen tjänar in de gigantiska summor de kontrakterat Harry och Meghan för återstår att se. Och om boken, där Harry redan fått 20 miljoner dollar i förskott, säljer väl i de sexton språk den lär ha översatts till återstår att se.

För 2022 blev året då vi alla till slut tröttande på narcissisterna. Det är titeln på en nyligen publicerad artikel i amerikanska utgåvan av tidskriften Politico. Bland de självförhärligande personer artikelförfattaren fått nog av nämns inte bara Trump, Musk och Kanye West utan också Meghan Markle. Joanna Weiss, författare till artikeln, erkänner att hon länge stöttat Meghan. Men efter den sex timmar långa fadäs till dokumentär som nu visats så har hon ingen ork till att försvara Meghan längre.

Drottning Elizabeth ska ha haft ett inofficiellt motto: Never complain, never explain.

Hennes barnbarn Harry som säger sig ha beundrat sin farmor så mycket har vridit på mottot och gjort sitt till: Always complain, always explain.

Få är de som helt kunnat undgå att paret Harry och Meghan, som alltjämt fått behålla sina titlar, Duke and Duchess of Sussex, har gjort sig en sanslös förmögenhet genom att klaga på brittiska kungafamiljen under sex avsnitt av gråt och tandagnisslan hos streamingjätten Netflix nu i december. Alltmedan den familj de försökt skandalisera uppträtt exemplariskt under hela julhelgen med släktmiddagar, kyrkobesök och julkonserter.

Man skulle ju kunna tro att en drygt 30-årig rätt misslyckad B-skådespelerska, från Los Angeles lägre medelklass, skulle vara jättelycklig över att ha fångat en prins från världens mest kända kungahus. Över att få bo i palats, göra fantastiska resor över hela jorden, frossa i pengar och fint umgänge. Men nej. Meghan Markle har alltid varit ambitiös, planerande och narcissistisk. Hon trodde att hon skulle woke-förändra det brittiska kungahuset. Helt pretentiöst okunnig om vad som väntade henne. Med en prins som Harry, som erkänt att han haft psykiska problem och med en ständig avundsjuka gentemot sin äldre bror, tronarvingen William, var i stället allt bäddat för en ”folie à deux”. Hans avundsjuka matchades bara av hennes växande insikt om hon alltid skulle få gå steget bakom Williams hustru Kate, längre, elegantare och framför allt blivande drottning.

Så dessa två, egentligen komplexfyllda personer, började planera för en annan framtid. En framtid där de inte behövde leva i skuggan av kronprinsparet och där de istället kunde bli förmögna på att sälja allsköns prylar världen över under sitt varumärke: hertigparet av Sussex. De planerade i tysthet för Megxit som tillkännagavs för snart tre år sedan, den 8 januari 2020.

Allt utan att ha fattat brittiskt kunglig portokoll. Titlar används inte i kommersiellt syfte.

Så med bitterhet och ilska beslöt de i stället slå mynt av sitt kändisskap genom att trasha huset Windsor.

Med pengar från Meghans rudimentära skådespeleri i serien Suits (och inhopp i en billig Hollywoodproduktion där hon sågs suga av en ung man i en bil) och ett antal miljoner Harry ärvt från sin mor Diana kunde de i lugn och ro ha flyttat till Kalifornien. Men deras ambitioner var större.

Jag måste bekänna att om jag varit Meghan Markle och haft ett fett tilltaget apanage för den lilla representation jag tvingades göra, hade jag varit rätt nöjd. Men om den tillvaron var så trist att jag velat flytta hem igen, i det här fallet till en lyxvilla i södra Kalifornien, med välskapta barn och en man som älskat mig, hade jag varit rätt nöjd också. Kunnat umgås med allt från presidenter till skådespelare och tv-kändisar tack vare den titel jag ordnat åt mig, hade jag tyckt livet varit behagligt.

Men inte Harry och Meghan. Med en nästan ofattbar besatthet ägnar de livet åt att försöka svärta ner det brittiska kungahuset. Från intervju med Oprah Winfrey, till poddar och tidskriftsintervjuer vill de avslöja de hemska tider de genomlevt. Endast avbrutet av resor med privatflyg till välgörenhetsengagemang där de engagerat talar om klimatkatastrofer och rasism.

Men det mest tröttsamma med det hela är den otroliga tafflighet som de har i att försöka skapa skandaler. Det är så uppenbart att de inte ens har sin själ i det. En kommentar om ett barns hypotetiska hudfärg och att man inte skyddades nog från paparazzi. Gäsp.

Det skandalindustriella kungliga ekonomiska komplexet är inte Harry och Meghan å andra sidan de första att använda sig av. Att producera material kring det brittiska kungahuset och att sekulärt häda mot denna halvheliga institution är det som Netflix, bokförlagen och hertigparet satt pengar på. Att alla dessa personer tänker att det är värt långt mer än 100 miljoner dollar för att ha rätten till materialet som paret skapar bygger på idén att resten av oss inte kommer att kunna slita ögonen från spektaklet. Men frågan är om vi inte har tröttnat lite. Windsor är ju ett tacksamt mål, just nu är det rasism och psykisk ohälsa men det är bara att vänta lite på att man börjar prata om till exempel landrättigheter och så kommer man att kunna gå på kungahuset för att det har för mycket mark. Vad det än är så är tanken att det kommer att vara mer kittlande om kritiken kommer inifrån. Precis som med Edward den åttonde. Det är på riktigt tröttsamt.

Jag tror de flesta av oss fick nog av det här paret efter att ha sett deras uppvisning hos Oprah. ”Recollections may vary”, konstaterade den ännu då levande drottning Elisabeth efter denna gråtmilda och faktamässigt omdiskuterade uppvisning. För resten av oss får man hoppas att vadet som hertigparet har gjort faller ihop som en misslyckad sufflé. Förhoppningsvis får de uppleva att: ”interest in narcissism and low level scandal, may vary”.