Vad händer med ett samhälle där politiska makthavare och etablissemanget anser sig stå över vanligt folk och antingen nonchalerar deras vardagsbekymmer helt eller ger sig själva rätten att tala om vad man får tycka och säga?
Härom året gjorde den franske sociologen Christophe Guilluy succé med sin bok om skillnaden i livsvillkor mellan dem som bor i centrum och dem som bor i periferin. Nu i dagarna återkommer han med en rungande vidräkning med dem som styr och ställer och han gör det i betraktande av hur samhället upphört att fungera ”normalt”.
Dagens Frankrike ses allt mer som ett söndervittrande samhälle. Såväl vad gäller ekonomin som samhällets normer och politikernas arroganta beteende när händelser står i kontrast till hur ”vanliga ” fransmän anser att vardagen bör fungera.
Först nu börjar effekterna av en flera veckor lång strejk iscensatt av redan välbetalda arbetare på Totals raffinaderier ebba ut. Men fransmännen har suttit i flera timmars köer för att tanka bilen, småföretag har hamnat i akuta svårigheter, på landsbygden har man haft svårt att ta sig till jobbet och nu inför höstlovet gapar hotellen tomma runt om i Frankrike. Fruktan inför att inte få tag på bensin har fått det stora flertalet bilande gäster att avbeställa. Men det finns ingen bensinbrist, har varit regeringens linje i ett totalt förakt för verkligheten.
Till detta kommer nu det barbariska mordet på en liten tolvårig flicka utfört av en 24-årig algerisk kvinna som hade ett icke verkställt utvisningsbeslut på sig. Oppositionen och flera mindre radio- och tv-stationer försöker nu visa på mönstret av våldsdåd genomförda av utlänningar utan rätt att vistas i Frankrike. Listan blir allt längre och Emmanuel Macrons nya regering och presidenten själv anklagas öppet för att inte bry sig om vad som händer i landet.
Lägstalöner i Frankrike ligger på runt 15 000 kronor i månaden, medan mat-, el- och bensinpriser galopperar.
Macron är liksom sin föregångare François Hollande ansvarig för att en rad franska kärnkraftverk lagts ner. Nu varnar han för en allvarlig elbrist i vinter och skulden läggs på de fransmän som inte sänker värmen eller släcker lamporna. Hans egen resa och senare regeringens resor till Algeriet för att köpa sig gaskontrakt misslyckades och istället var det italienarna som tog hem kontrakten.
Frankrike räknar idag med att ha runt 500 000 personer som inte har rätt att vistas i landet alltmedan utvisningarna inte verkställs. Ofta gäller det algerier som regimen vägrar ta emot. Algeriet har däremot alltsedan Evianavtalen från 1968 speciella fördelar för de algerier som vill ta sig till Frankrike.
Islamiseringen fortsätter. I Frankrike råder förbud för religiösa symboler i skolan, vilket även omfattar religiös klädsel. Detta utmanas nu öppet runt om i landet och vid en rad skolor har grupper av tonåringar som vill införa islamism i skolan startat regelrätta gatustrider mot polisen med molotovcocktails och riktade fyrverkeripjäser.
Stenhårt organiserad knarkhandel, rån och våldtäkter har spridits från att vara ett storstadsfenomen till medelstora och mindre städer i Frankrike. Fenomen som ofta tigs ihjäl av fransk public service och etablissemangets tidningar som till exempel Le Monde.
Att uppmärksamma och klaga på den franska utvecklingen med alltför okontrollerad migration och ett växande våld innebär en omedelbar klassning som högerextremist. Allt detta gör att klyftan mellan medelklassen och de styrande blir allt större.
Just det här lyckas Christophe Guilluy fånga i sin nya bok Les Dépossédés, De fördrivna. Han analysar de omvälvningar som våra europeiska samhällen nu genomgår. Med begreppet ”de fördrivna” kan Guilluy visa på hur medelklassen och arbetarklassen upplever en rent existentiell kris och anser sig allt mer berövade på det som varit deras liv, kultur, arbete. Det är världsekonomin, de politiska representanterna, den föga emotsedda muslimska vågen som i grunden håller på att förändra våra europeiska livsvillkor alltmedan politiken förnekar och bagatelliserar.
