En calvados säger mer om samhället än man tror, skriver Chris Forsne.
Den stod där rakt utanför porten till förskolan i den lilla Chambellay. En stor fräsande och puttrande maskin med rör och behållare i koppar, en bastant trätunna med ett par färgglada plastspännen. Den ambulerande calvadosbrännaren hade kommit till byn. Hans kinder och näsa vittnade om provsmakning av slutprodukten och han levde upp till sitt franska rykte, blåställ och cigarett i mungipan. De små dagisbarnen flockades en stund runt den imponerande apparaten, men tröttande snart och återvände till lekställningarna.
Redan på sextiotalet förbjöds det i lag att äppelodlande bönder skulle ha rätten att förhöja alkoholen i sin egen cider genom att låta förvandla den till calvados. Det vill säga det utfärdades inga nya rättighetsbrev, men de som hade gamla sådana fick behålla rätten tills de dog.
Sedan tog den illegala hembränningen naturligtvis vid. Hos en man som bodde i en isolerad gård kunde jag skaffa en härlig stark calvados. Närmare 50 procent. Eftersom han trodde sig avlyssnad fick den som ville köpa calvados hos honom alltid säga på telefon att det var cider man ville handla. Väl på plats fick man en utläggning om det mystiska med den franska statsskulden och hur världseliten konspirerade mot calvadosproducenterna.
Häromdagen gick den franska premiärministern Elisabeth Borne ut och tillkännagav att priset på ett paket cigaretter skulle höjas till 11 euro. Hon använde inflationen som skäl och lade till lite om folkhälsan för säkerhets skull. Självklart inget om att lönerna skulle höjas i takt med inflationen.
Så vad gör fransmännen? Slutar röka? Nej, de rullar istället i allt högre utsträckning sina egna cigaretter, eller köper smuggelcigg.
En katastrof för pendlare och Parisbor är under uppsegling i den franska huvudstaden och en rad andra franska storstäder. De kommer inte att kunna använda sina bilar. Skälet är att man måste minska luftföroreningarna som enligt beräkningar dödar tiotusentals människor varje år. Som vanligt är det Paris som går i täten. Alla bilar ska ingå i någon av fyra kategorier beroende på hur mycket avgaser de släpper ut. Ägarna ska tvingas köpa vinjetter att placera på bilen. Elbilar ska tillhöra klass ett och kunna köra utan problem i Paris, medan dieselbilar kommer att förbjudas helt inom de kommande åren. Att lastbilar som levererar till butiker inte längre kan ta sig in i stan, att elbilar är dyra och långt bortom ekonomiska möjligheter för en majoritet bilister har inte beaktats av tjänstemännen. Årligen säljs en miljon elbilar i Frankrike. Om dieselförbudet träder i kraft runtom i större städer skulle flera miljoner bilar till behöva tillverkas. Elförbrukningen har man inte ens tänkt på. Och vad ska man göra av alla skrotade bilar? Och den skrotningspremie som finns idag?
Men det är inte bara i Frankrike som medborgarnas fri - och rättigheter är under attack. För några decennier sedan förbjöd Folkpartiet i Sverige, då i regeringsställning, egen tillverkning av maskrosvin. Anledningen var att det jäste själv, utan tillsättning av jäst. En föga efterföljd lag som sedan dess slopats.
Men vi har fått en växande klåfingrighet från tjänstemäns sida. Våra personliga friheter blir alltmer beskurna.
Tjänstemän i kommun, region, på länsstyrelser och statliga myndigheter har undan för undan skaffat sig en makt som den enskilde har svårt att försvara sig mot. Calvados och cigaretter står inte högst på förbudslistan – men väl den egna och den offentliga miljön.
Ett växande exempel är stadsplanering och bygglov. Det är inte vad människor uppfattar som logiskt eller arkitektonisk skönhet som promoveras utan effektivitet och vad som upplevs som rationellt. Det blir allt längre mellan kartan och territoriet i Sverige. Utrymme för skönhet och att skapa härliga miljöer har bytts ut mot att tillgänglighetsanpassa och att säkerställa rätt mängd kvadratmeter grönyta.
När abstrakta värden, som bestäms i en offentlig utredning, är det som formar vår omgivning finns det allt mindre utrymme för den egna människans kreativitet och öga för det sublima och det sköna. Jag förstår att om man har värdet att alla ska ha en likadan upplevelse av en boendemiljö, så bygger man gärna tråkiga grå betongkolosser. Ja, det blir ju lika för alla. Lika fult. Människors upplevelse av såväl estetik som fördelning av resurser brukar ofta de som bestämmer hävda är fullständigt godtyckligt. Det finns inga objektiva sanningar, det är bara smak. Men, säger då vän av mänskligheten, varför besöker inte lika många människor Lilla Edets industriområde som Paris? Varför använder människor adjektiv som underskönt kring Amalfikusten och post-industriellt helvete om Detroits rostområden? Det är klart att det finns värden som människor själva förstår och ser och tycker är bättre än annat. Men dessa värden kan bara komma fram om man låter människor bestämma lite mer själva över sina liv. Världens vackraste miljöer skapades genom personliga visioner och smak. Mer sällan från Chalmers planingenjörsutbildning.
Läs även: En lång och god historia