Den franske författaren Julien Gracq satte fingret på Europas problem genom att skildra en enda stad, vilket gör honom mycket läsvärd. Tyvärr går samtiden i totalt fel riktning.
Strax nedanför stora ingången till Luxembourgträdgården i Paris, på 11 Rue de Medicis, låg i många år en liten bokhandel och ett förlag: Librairie José Corti. Förlaget utgav bland andra André Breton, Paul Éluard och framför allt Julien Gracq (1910–2007), en av Frankrikes mest särpräglade författare. Cortis böcker var legendariska. Sidorna måste sprättas. Det fanns ett ögonblick av förväntan inför att kunna läsa vidare, den tid det tog att greppa papperskniven och skära försiktigt för att inte skada vad som väntade på nästa uppslag.
Några av Julien Gracqs böcker är översatta till svenska. Bland annat den magiska Vid Syrtens stränder (1951), den overkliga krigsskildringen En balkong i skogen (1958) och En stads skepnad (1985), som är en kärleksförklaring till hamnstaden Nantes i västra Frankrike. Men Gracqs njutningsfulla Nantes har förvandlats till en stad av våld och rädsla, en stad som så många andra i Europa.
Varför översätta en bok om Nantes vid Loires utlopp i Atlanten till svenska? En stad på bara 300 000 invånare vid en igenslammad flod och med ett mörkt förflutet som slavhandelns huvudort? Det är en skildring med ett vimmel av franska gatunamn och referenser till den omgivande landsbygden, en skildring av ett 1920-talets franska samhälle och en internatskolepojkes syn på världen.
När En stads skepnad gavs ut 1985 och 1989 kom i svensk översättning låg det redan ett nostalgiskt skimmer över denna stad. Dess boulevarder och gränder, det skira morgonljuset i sömniga villakvarter, där körsbärsträdens grenar hänger över trottoarerna, hade tappat sin förnöjdhet. Nattlivet runt teatern och glädjekvarteren vid Place Graslin samt hantverkarna i de små mörka lokalerna var inte desamma.
Trots de franska namnen på gator och torg finns det något allmängiltigt i En stads skepnad. Det kunde vara svenska Göteborg, brittiska Hull eller tyska Hameln.
Det är en stad som inte längre finns. Inte för att hus har rivits, inte för att trafiken har tvingat ner vattendrag i tunnlar och fyllt igen kanaler, utan för att vad som för så många var en trygg idyll har förvandlats till kvarter av våld och brottslighet. Julien Gracqs idyll har förvandlats till en av Frankrikes farligaste städer.
I Nantes går man inte längre utan risk ut efter mörkrets inbrott. Centrum har tagits över av knarkhandlare. Den som går hem sent riskerar knivrån för en cigarett. Unga flickor blir överfallna mitt i centrum. I Nantes slår man om morgonen upp sin tidning Ouest-France för att se följderna för den som varit oförsiktig nog att våga sig ut om natten.
Knarkvåldet kommer från invandring, vilken i sin tur till största delen är illegal. Den blandas med återkommande våldsamma demonstrationer från grupper som här kallas ”zadistes”, namngivna efter begreppet ”zone d’aménagement differé”. Under decennier tvingades bönder av staten bort från sina marker i ett jordbruksområde som skulle förvandlas till en ny stor flygplats väster om Nantes.
Men demonstrationer och ockupationer genomförda av upp emot tusen vänsteraktivister fick regeringen att överge planerna för ett par år sedan. Men zadisterna finns kvar i Nantestrakten.
De tar sig rättigheter som är främmande för ett förr så lugnt och borgerligt Nantes.
Det är Julien Gracqs skildring av vad som var en europeisk stad, en skildring som är en litterär njutning och en nostalgisk smärta, som gör boken så allmängiltig:
När jag närmar mig en stad är jag alltid ytterst uppmärksam på hur den har bebådats av omgivningarnas gradvisa förändring – särskilt om jag kommer med tåget spejar jag efter de första tecknen på att stadskärnan smugit in sina fingrar i landskapet…
Till detta ska även läggas att han konstaterar att ”en stad byter som bekant skepnad snabbare än ett människohjärta förändras”, vilket vid första anblick nästan kan låta flummigt men inte för den som exempelvis upplevt stora nybyggnationer med efterföljande omregleringar. Prova att fråga den som besökt stadsdelen Norrmalm på 1960-talet jämfört med i dag.
Och visst är det så. Vår bild av vår stad etsas in i unga år. Förändringar blir allt svårare att acceptera. När det inte längre är hus som rivs, genomfartsleder som stör estetiken som utgör förändringen, blir det än svårare. Julien Gracq har bevarat Nantes som staden var åt eftervärlden, men runt om i Frankrike och i andra europeiska länder sker en förödande förändring som är svårare att fästa på papper.
Det är när våldet bryter kontraktet mellan stadsbor, när arrogans och barbari skapar den nya skepnaden av en stad.
Om ett par månader är det franskt presidentval, ett val som helt färgas av frågor om invandring och brottslighet, om kvarter där fransk lagstiftning bytts ut mot sharia. Frågorna reses varje dag om stadens invånare fortfarande har rätt till sin stad, om man vågar vandra hem efter restaurangbesöket, vågar gå ut med hunden. Om det är viktigare att unga flickor får spela fotbollsmatcher med hijab eller andra flickor kan gå hem ensamma efter bion.
Hur ska man reagera inför denna stads förvandling? Julien Gracqs nästan berusade förhållande till dess gator, dess ljus, dess atmosfär kan inte bestå. Många år senare skrev han också:
Det kanske är bättre att låta Nantes ta gestalt inom mig på nytt genom att helt enkelt slumpvis föra samman spillror som ibland hör hemma i fantasin, ibland i verkligheten, och som alla pekar tillbaka på samma söndersprängda kärna.
Julien Gracq, En stads skepnad översättes av CG Bjurström och utgavs 1989 på Interculture förlag. Den finns i dag att köpa på Bokbörsen.
Chris Forsne är statsvetare, författare och journalist. Hon har tidigare jobbat för bland andra Sveriges Television och Göteborgs-Posten och har varit Frankrikekorrespondent för flera redaktioner.
