Vad händer med ett folk när det ceremoniella försvinner? Från min uppväxt har jag två starka bilder. Karl Xl:s drabanter i det gamla riksdagshuset och begravningsföljen i centrala Göteborg. De höga svarta vagnarna dragna av två likaledes svarta hästar med plymåer.

De imponerande ceremonierna runt drottning Elisabeths död och begravning ska enligt brittiska uppgifter ha varit det mest sedda evenemanget på TV någonsin. Fyra miljarder tittare runt om i världen.

Ryska, franska och amerikanska uppvisningar bleknar vid jämförelse.

Jag minns, kommen ur ett samhälle där det ceremoniella metodiskt rensats ut – där Mellon och Kalle Anka ersatt flaggan och Nationalsången – ett samtal med den förre franske presidenten François Mitterrand.

Inför officiella resor samlades inte bara de som skulle fara med presidenten från Charles de Gaulleflygplatsens hederspaviljong i ottan. Dit kommenderades också premiärministern och några av de tyngre ministrarna för att ställa upp längs vägarna och säga Bon voyage Monsieur le Président, innan denne kunde tåga ut på en röd matta till det väntande flyget.

Så onödigt tyckte jag, att dessa ministrar ska sitta i de gigantiska morgonköerna runt Paris bara för att säga ”trevlig resa”. Svaret jag fick har bränt sig in i mitt minne:

– Du förstår inte vikten av respekten för ämbetet.

Som utrikesjournalist har jag haft förmånen att få en inblick i det ceremoniella i en rad länder utanför Sveriges gränser.

Det har totalt förändrat min bild av Sverige. Från en välutbildad nation med internationell utblick till ett i grunden insulärt ointellektuellt samhälle.

För britterna är det uppenbart att de knutits samman för ett tag av pompa och ståt, av kungafamiljens exemplariska uppträdande.

Vad är det för fel på oss svenskar? Varför får vi inte vara stolta över vårt land, över allt Sverige åstadkommit – om inte över vårt ständiga krigande under seklernas gång så åtminstone över allt vad svensk industri, svensk teknologi och svensk musik åstadkommit.

En ny svensk specialgren har istället vuxit fram: att klä sig i säck och aska.

Ett land utan stolthet, utan ledare och gemensamma ceremonier faller samman.

De klaner som tagit sig till Sverige har blivit starka. På samma sätt bildas nu etniskt svenska enklaver där huspriser, skolor och fritidsintressen binder oss samman.

Från många av dem som förtidsröstade har jag hört säga ”så att man blir av med det”.

Man behöver inte klä sig propert, ta sig till en högtidligare vallokal…

Frågan vi måste ställa oss är vad vi har vunnit på den konstanta kampen för att ta bort alla ceremonier i Sverige. Att alla traditioner som bundit oss samman har offrats för att, ja jämlikhet är väl det som man skulle hävda. Men är det att vi har så få nationella traditioner som gör att vi mår bättre som folk? I Storbritannien pratade man under Elizabeth den andras begravning om att detta var ett ögonblick av nationell enighet, ett uttryck som också har använts vid andra tillfällen i ögonblick av sorg eller stolthet. När hade vi senast ett sådant i Sverige, har vi haft det i modern tid? Istället verkar det som att borttagandet av alla typer av gemensamma normer och traditioner gör att vi blir mer låsta i andra ting. Kön, hudfärg och adress verkar gå före i kön framför att vara svensk. Skillnaden mellan dessa egenskaper är att det bara är svenskheten som kan skapa gemensamma mål som leder alla framåt. De andra kan bara splittra.

Det var vår svenskhet och vår nationalism som gjorde att vi genomförde storskiftet, att vi öppnade upp vårt land för frihandel och att vi genomförde emigrantutredningen. En fjärdedel av våra landsmän lämnade för USA, Tyskland och Danmark och detta medförde att staten såg sig tvingad att genomföra stora förändringar i mer eller mindre alla delar av hur denna stat inte fungerat. För att bevara och stärka Sverige. Det finns verkligen en positiv svensk – bortträngd – historia att ha med sig som går mellan Bernadottes tillträde och slutar med 1960-talets mer radikala reformer. Men det är en berättelse som få berättar. Det var en berättelse om hur den svenska nationen byggde upp sig och bara en kort del av den är för övrigt socialdemokratisk.

Jag tror att vi måste börja återuppväcka fler traditioner. Att vi har fler band som binder oss samman. Att vi får ännu mer av ett gemensamt språk och en gemensam bild av vår historia. Inte för att vi alla ska se på den samtidigt men för att vi över huvud taget ska kunna veta varför vi är där vi är och varför vi är de vi är.