Alla tycks nu överens om att det dramatiskt förändrade säkerhetsläget i Europa kräver en ny svensk säkerhetspolitik. Men vad var då den gamla säkerhetspolitiken egentligen inriktad på – att det inte kunde bli allvar? Är det inte precis det en säkerhetspolitik ska vara förberedd på?

– Man skulle kunna tycka det, säger Mike Winnerstig, och fortsätter:

– 2004 under Göran Persson så lades i praktiken hela det svenska invasionsförsvaret ner och då förändrades den praktiska grunden för säkerhetspolitiken dramatiskt samtidigt som den retoriska delen – om alliansfrihet – låg kvar.

Enveckas-försvaret

Mellan 1996 och 2004 lades 60 regementen ner. Plötsligt hade vi en försvarsmakt som inte kunde försvara hela landet över tid.

– Det uppdagades ju när förre ÖB Sverker Gustavsson pratade om enveckas-försvaret. Eftersom alliansfriheten förutsätter ett starkt försvar så uppstod en väldig obalans i säkerhetspolitiken. Under en lång period, 15–20 år, var inte den svenska säkerhetspolitiken inställd på att det kunde bli ett allvarligt krig i vårt närområde.

– Det har varit en obalans mellan svenska militära medel och den retoriska delen av säkerhetspolitiken, det hängde inte ihop alls. Vår alliansfrihet har förutsatt en försvarsförmåga så att vi kunnat klara oss själva, vilket vi inte har haft, säger Winnerstig.

Återhållande faktorer

Han får medhåll av Kjell Engelbrekt, professor i statsvetenskap vid Försvarshögskolan.

– Den var suboptimal i flera avseende, säger han om politiken.

Han håller med om att vi behöll säkerhetspolitiken som byggde på alliansfrihet, trots att vi inte längre hade en försvarsförmåga att backa upp den med och att den borde ha formulerats om i linje med vår förmåga.

– Jo, det kan man tycka. Men det finns många återhållande faktorer när det handlar om säkerhetspolitik. Det är väldigt svårt för ett land med en lång tradition av att förlita sig på sig själv att vända den traditionen ryggen, säger han.

När Ryssland började bygga upp sin militära förmåga igen runt 2005 så höll Sverige fortfarande på att avveckla stora delar av försvaret.

– Vi låg inte riktigt i fas med vår omvärld utan hade lite svårt att se i förlängningen vad det kunde innebära, säger Engelbrekt.

Brandkår utan eld

Frågan är vad en säkerhetspolitik då är till för. Det är lite som att ha en brandkår som är inställd på att det inte ska brinna, och om det plötsligt gör det, så måste man snabbt skriva om instruktionerna för brandkåren.

– Jo, man kan köra den metaforen längre. Brandkåren har varit helt inställd på att det ska brinna i länder långt bort från Sverige. De tunga bränderna i Sveriges närområde hade man ingen utrustning för. Det är det vi ser nu, säger Mike Winnerstig.

Omläggningen av säkerhetspolitiken borde ha kommit tidigare, anser han.

– När försvaret skars ner kraftigt så borde man ha konstaterat att vi inte längre kan ägna oss åt en helt självständig försvarspolitik utan behöver samarbete med andra. Men det kom sent, först 2009 tog Reinfeldtregeringen ett första steg med den så kallade solidaritetsförklaringen, vilket var ett första steg mot alliansanslutning. Men den borgerliga regeringen var splittrad i synen på Nato (Centern och KD var emot) så Nato fick inte nämnas, säger Winnerstig.

Långt kvar

Kjell Engelbrekt håller med.

– Det är väl inte det enda politikområde där det först måste uppstå en kris innan man gör om. Det har förekommit debatt men den har inte lett fram till någonting och det har med olika låsningar att göra i den politiska sfären men också i samhället i stort, säger han.

Först 2015 hände något på allvar med Hultqvist som försvarsminister. Samarbetsavtalen med andra, men med bevarad alliansfrihet, har blivit Hultqvistdoktrinen. 2015 svängde också Centern och KD till förmån för ett Nato-medlemskap.

Även om vi nu bygger upp vårt försvar igen, så är det inte ett dugg jämfört med 1980-talet.

– På 80-talet hade vi 30 brigader, nu har vi en och siktar på två, möjligen tre inom de närmaste tio åren. Vi hade runt 55 ytstridsfartyg, i dag har vi 7. Vi hade 12 ubåtar, i dag har vi praktiken 3, vi hade 300 stridsflygplan och nu 60. Det är gigantiska skillnader och vi kommer inte att ha råd att gå upp i brigader, ytstridsfartyg eller ubåtar ens de kommande tio åren, säger Mike Winnerstig.

– Nu får vi i stället förmodligen en säkerhetspolitik som svarar mot vår militära förmåga, säger han.