En befriad stad reser sig ur askan

Det har gått mer än två och ett halvt år sedan de ukrainska väpnade styrkorna befriade staden Izium i Charkiv-regionen. Efter det fick världen se de fruktansvärda spåren efter den ryska ockupationen. Bilder av exhumerade kroppar av ukrainare spreds över hela världen. Över 400 personer, de flesta civila – män, kvinnor och barn – hade torterats till döds och begravts i skogen.

Trots de bittra spåren började människor återvända hem efter befrielsen i september 2022. Nu kan Izium kallas en av symbolerna för vårt land: delvis förstörd och vanställd, men fortsätter att stå stadigt.

En stad av kontraster – bredvid ett helt raserat hus kan ett nytt, vackert kafé stå med vänliga människor. Nästan på varje gata finns ruiner av byggnader som förstördes under ockupationen, men ryssarna ger fortfarande inte upp försöken att förstöra staden, genom att använda sitt flygvapen och naturligtvis beskjuta civila mål. Nyligen genomförde fiendens styrkor återigen en robotattack mot bostadshus, vilket resulterade i att över 50 personer skadades och fem dog.

Den farliga vägen till fronten

Med teknikens utveckling i armén blir förflyttningar längs fronten allt svårare. Dussintals drönare från både fienden och försvarsstyrkorna kan samtidigt surra i luften – en del för spaning, men de flesta för attack. Tills helt nyligen var det möjligt att nå granatkastarpositionen under dagtid, eftersom batterierna är placerade på ett relativt säkert avstånd från stridskontaktlinjen.

Men nu har situationen förändrats radikalt. Logistikvägar måste planeras med hänsyn till ryssarnas ständiga drönarbeskjutningar, inklusive de med fiberoptik. Deras enorma antal gör det omöjligt att förflytta sig dagtid.

Fordonsrörelser vid fronten kan dra till sig fiendens uppmärksamhet. Därför beger jag mig iväg med ett team som ska leverera ammunition till granatkastarpositionen. Vägen är ganska lång, eftersom det är farligt att befinna sig för nära stridsområdet. Därför är soldaterna placerade ganska långt från kontaktlinjen vid rotationer. Många kilometer före positionerna stänger föraren av strålkastarna och tar på värmekameran. Därefter fortsätter vi i totalt mörker.

Bilen morrar tungt, försöker ta sig fram genom den leriga terrängen. Ibland känns det som om vi står stilla, men snart börjar bilen studsa från de djupa spåren av pansarfordon. Endast månen lyser upp vägen för oss, i nattens tystnad hörs bara motorns dån. Men plötsligt kommer en blixt och ett dån framför oss. En fientlig FPV-drönare har träffat marken, uppenbarligen var dess plan att ”jaga” vår bil, men störsystemet hindrade den obemannade drönaren från att flyga närmare.

Efter mer än en timme på vägen kommer vi äntligen fram till positionen. Så fort jag hoppar ur bilen känner jag den tjocka leran under fötterna. Förhållandena som militären måste arbeta under är, milt uttryckt, inte alltid trevliga. Men detta är ett mindre problem.

Eld mot fienden – granatkastarnas vardag

Killarna har fått order att börja arbeta – ryssarna har inlett en attack. Under morgonen avfyrade bara en grupp cirka 60 granater mot fiendens styrkor. Soldaterna från 3:e separata stormskyttebrigaden fortsätter att hålla tillbaka ockupanternas attacker vid punkten där tre regioner – Charkiv, Luhansk och Donetsk gränsar till varandra. Enligt killarna är deras uppgift att stödja infanteriet och avvärja fiendens attacker med hjälp av en 120 mm granatkastare.

Granatkastarbesättningsmedlemmen ”Vivaldi”: – Det här är en häftig grej som skjuter långt och träffar bra. Vi har redan bemästrat den väl och kan nu arbeta tydligt, snabbt och effektivt. Det viktigaste är att träna konstant, eftersom varje sekund vid fronten är viktig. Regelbunden träning hjälper pjäsbesättningen att snabbt reagera på hot och effektivt utföra stridsuppgifter.

Soldaten berättar att deras enhet ansvarar för sin frontsektor, och samordningen sker genom befälhavare från kommando- och observationsposten.

– Vi ser inte hela slagfältet, men befälen har situationen under kontroll. De ger oss tydliga instruktioner, och vi utför dem med maximal precision. Det är just denna samordning som gör att vi inte bara kan försvara oss utan också tillfoga fienden kännbara förluster, tillägger ”Vivaldi”.

Hemtrevligt i bunkern – livet mellan striderna

Under korta pauser mellan stridsaktiviteterna försöker soldaterna inrätta sitt vardagsliv i bunkern. I bunkern finns en liten gasspis med en stekpanna med mat på. Fantastiska dofter sprids omkring den.

– Lunch för oss är en riktig ritual. Idag lagar vi till exempel ris, och det är, ärligt talat, det godaste riset i världen, skojar ”Lavryk”.

Han tillägger att det är viktigt att skapa en hemlik atmosfär även under svåra förhållanden, eftersom det höjer moralen.

– Vi försöker laga enkelt men gott – lite konserverat kött, lite kryddor, och det blir en underbar måltid, berättar han.

Pedantisk vård av utrustningen – livsviktig noggrannhet

Efter en näringsrik lunch återgår alla till arbetet. Särskilt viktigt för militären är underhållet av utrustningen. ”Vivaldi” berättar om ett knepigt trick – här används tandborstar inte bara för hygien utan också för att underhålla gängorna på granatkastaren.

– Detta säkerställer det bästa skottet mot fienden. Vi rengör noggrant varje del, varje litet hål, så att vår granatkastare fungerar perfekt. Denna pedantism är nyckeln till vår effektivitet på slagfältet, förklarar ”Vivaldi”.

Utöver stridsledning ägnar militären betydande uppmärksamhet åt att förbereda sina positioner. De förstärker regelbundet skyttegravarna, fördjupar skyttevärnen, täcker dem med grenar och kamouflage för att undvika att bli upptäckta av fienden.

– Vi måste gräva konstant – förbereda positioner, förstärka skydd eller skydda ammunition. Fienden försöker hitta oss, så vi måste agera proaktivt. Varje dag arbetar vi för att göra positionen osynlig och skydda oss själva och våra bröder, berättar besättningsmedlemmen ”Lavryk”.

Ständig träning – nyckeln till överlevnad

Vanligtvis är besättningen på position i några dagar och kan sedan vila i några dagar. Men för militären är vila en förändring av aktivitet, för när de inte är på position förbättrar de sina färdigheter. Övning är en integrerad del av tjänsten. En av soldaterna påpekade att dagliga övningar hjälper till att bemästra inte bara granatkastarteknik utan också taktik, medicin och skyttefärdigheter.

– Du måste kunna ersätta en kamrat i vilken position som helst – riktare, laddare eller spanare. I strid finns det ingen tid att tänka, du måste bara veta vad och hur du ska göra. Det är därför vi övar varje dag – det ger självförtroende och samordnade handlingar, förklarar ”Lavryk”. Militären betonar att det är just denna mångsidighet som hjälper dem att agera snabbt under strid, när varje sekund är guld värd.

Motivationen att fortsätta – för fallna kamrater och familjen

Var och en av soldaterna har varit i kriget i många år och erkänner att de ibland känner trötthet. Men de har ingen avsikt att ge upp. Den huvudsakliga motivationen för militären förblir minnet av fallna kamrater och viljan att skydda sina familjer.

– Vi måste förstöra fienden, driva ut honom från vårt land och skydda civilbefolkningen maximalt. När du föreställer dig att bakom dig finns din familj, vänner, grannar – det ger styrka att hålla ut till slutet. Vi är inte bara här för oss själva, vi är här för alla som tror på segern, säger ”Vivaldi”.

Killarna förstår tydligt att bakom soldaterna finns människor som dagligen arbetar på kaféer, bagerier, fabriker och andra företag.

– Vår uppgift är att förhindra att kriget når dem. Vi håller denna frontlinje inte bara som ett territorium, utan som ett skydd för vårt folk, sammanfattar ”Lavryk”.

Var och en av soldaterna har varit i kriget under en lång tid. Och de erkänner att de ibland känner trötthet. Men den huvudsakliga motivationen för militären förblir minnet av fallna kamrater och viljan att skydda sina familjer.

– Vi måste förstöra fienden, driva ut honom från vårt land och skydda civilbefolkningen maximalt. Vi är inte bara här för oss själva – vi är här för alla som tror på segern, säger ”Vivaldi”.

Killarna förstår tydligt att bakom soldaterna finns människor som dagligen arbetar på kaféer, bagerier, fabriker och andra företag.

– Vår uppgift är att förhindra att kriget når dem. Vi håller denna frontlinje inte bara som ett territorium, utan som ett skydd för vårt folk, sammanfattar ”Lavryk”.