Har det blivit 2015 igen?

I klassiska Back to the future-filmerna reste Doc Brown och Marty Mcfly i en tidsmaskin 30 år framåt, till år 2015. Vid tidpunkten som filmerna gjordes, i mitten av 80-talet, sågs 2015 som något abstrakt och det lektes i filmerna med vilka framsteg mänskligheten skulle ha gjort.

Flygande bilar, tredimensionella filmtrailers utanför biografer, skor som knyter sig själva, självtorkande jackor, hoverboards och annat var bara några av alla saker som visades för biobesökarna till denna filmtrilogi.

Nu verkar vi, åtminstone i Sverige, ha lånat denna tidsmaskin och återigen rest till 2015. Men denna gång reser vi istället bakåt tio år, och nu ses inte längre år 2015 som något spännande, magiskt och lockande.

Tvärtom, när vi idag tänker tillbaka på 2015 så associerar vi det med en tid av total förvirring. En tid då beröringsskräcken rådde. Alla, från vänster till höger, skulle godhetssignalera, slå sig för bröstet och tävla om vem som var bäst i klassen på att ta avstånd från ”mörka krafter”. Och de modiga som vågade visselblåsa, dra i handbromsen och så mycket som viska en åsikt som inte passade in i rådande narrativ frystes ut, blev av med jobb, vänner och i vissa fall även familj.

De tio senaste åren har dock mycket, lyckligtvis, hänt. Det är inte längre kopplat till livsfara att tala om volymer, utomeuropeiska invandrares överrepresentation i grov kriminalitet, migrationens kostnader eller vikten av återvandring. Visst finns de sedvanliga känslostyrda attackerna från en hopplös vänster utan minsta koll på dagens samtid. Men inom högern har en viss form av tillnyktring växt fram, vilket Sveriedemokraternas medlemsskap i Tidösamarbetet är ett av alla exempel på. Att återvandring ens skulle drivas på regeringsnivå sågs som en utopi år 2015.

Tröttsamma fraser som ”Vi och dem-tänk”, ”Inte göra skillnad på människor”, ”Tolerans”, ”Värdegrund” och liknande har – med vissa undantag som likt papegojor fortsatt skrika i sin megafon om rasism, nazism och så vidare, men dessa har som sagt mestadels fått härja ensamma på sin vänsterkant – lyst med sin frånvaro under många år.

Därför är det högst beklagligt att vi nu verkar ha lånat tidsmaskinen, rest tillbaka tio år och återigen hamnat i en situation där det är viktigare att framstå som god än att jobba för en säker och trygg framtid för Sverige och svenskarna. Och inte minst av respekt för alla de som var här före oss och lämnade över ett av världens tryggaste länder att växa upp i. Som det är meningen att vi nu ska vårda. Inte förstöra.

Kopplat till regeringens satsning på frivillig återvandring har landets kommuner bjudits in till samarbete. Och gensvaret har på många håll varit läskigt likt 2015 års debattklimat. Ett eko av ängslighet, beröringsskräck och godhetssignalerande.

Trots tio år av importerat våld väljer nu kommun efter kommun – däribland till min stora sorg kommunen jag växte upp i, Håbo – att återigen sätta sig på tvären och bortse från svenskarnas säkerhet, trygghet och framtid. Förövare prioriteras före brottsoffers upprättelse. Och före eventuella framtida brottsoffers säkerhet.

Det är som om alla år av våldtäkter, mord, förnedringsrån, terrordåd, explosioner, skjutningar och annat har glömts bort. Blåst förbi som en västanfläkt. Som om allt hårt arbete för att styra debatten åt rätt håll gått förlorad. Nu är det all-in värdegrund igen. Godheten viktigast och Svensson ska återigen sitta tyst i båten och bara gilla läget. Oavsett om dessa kommuner går emot folkviljan.

Det som är mest tragiskt är att det inte bara är ängsliga kommungubbar och -tanter på vänsterflanken som stämmer upp i denna kör. Både moderater och kristdemokrater finns med bland alla de namn som står listade på dessa nekande svar om samarbete gällande återvandring.

Och med tanke på hur opinionen nu ser ut, där SD i en färsk mätning får 22,9 procent medan moderaterna endast når 17,4 procent så ser det mer och mer ut som om SD får ta hela ansvaret själva att återigen tvätta bort dessa avarter om jakt på att vinna godhetspoäng.

Dags att skrota tidsmaskinen en gång för alla.

Marcus af Jochnick