Idag är det Yom HaShoah – Förintelsens minnesdag. Jag vill minnas den genom en hommage åt en invandrare.

Hans föräldrar kallade honom Ignatz. Vännerna sa Itzu. Nazisterna reducerade honom till en siffra. På hans gravsten står det Isaac. För mig var han morfar.

Han föddes i Ungern – eller kanske i Rumänien. Transsylvanien bytte gränser, men för honom spelade det mindre roll. Landet som kom att definiera hans liv var Sverige. Han förlorade nästan allt – men han fick en ny chans här, och han tog den. Malmö blev hans stad.

Tio år efter befrielsen stod han i svensk uniform. Han hade redan hunnit rota sig i Sverige, och mer än något annat ville han visa att han hörde hemma här. Vad kunde väl vara en större merit än att göra lumpen? Inte för att han längtade efter vapen – det hade han fått nog av, utan för att visa sin lojalitet. Han bar sin sorg, men han valde att bygga nytt. Han valde Sverige.

Min morfar växte upp på en Yeshiva (judisk skola), men var inte religiös. Traditionerna var ändå avgörande: de ungerska, de judiska – och så småningom de svenska. Lördagarna följde alltid samma rytm. Vallmofralla från det ungerska bageriet, synagogan och sedan Pildammsparken. Ungerskt bröd, judisk ritual och Malmös grönområden blev vårt eget potpurri av traditioner.

Han hade inga ambitioner att förändra Sverige. Han glorifierade inte landet han flytt från, och han ville aldrig tillbaka dit. Han fick en andra chans, och tog den på största allvar. Hans uppdrag blev att föra traditionerna vidare. Och som hans förstfödda barnbarn var jag ett levande bevis på att nazisternas försök att utplåna judarna hade misslyckats.

Inom judendomen säger vi L’dor V’dor – från generation till generation. Min morfars arv, var att vi skulle vara en del av de svenska judarna, som då redan varit en berikande del av Sverige i 200 år. Nu, nästan sjuttio år efter att min morfar gjorde lumpen, sitter jag här och undrar hur vår framtid ser ut. Kanske måste det som min familj byggt upp under generationer en dag byggas om – på en annan plats.

Varför känns det som att så få av våra politiker orkar stå upp för oss? Varför är våra röster så tysta i jämförelse med de massor som varken vill eller försöker bli en del av Sverige – på det sätt som min morfar kämpade för?

Morfar slet, bar sin historia och sorg men valde att bygga något nytt här. Idag ser jag i stället grupper som stänger in sig, som kräver men inte ger tillbaka. I dessa miljöer frodas fördomar, till och med judehat, som tagits med från hemländer i Mellanöstern och Nordafrika där antisemitismen är utbredd. Hur kan vi låta deras ovilja väga tyngre än vår vilja?

Jag är för invandring. Utan den hade min morfar aldrig blivit svensk, och jag hade inte vuxit upp med de värderingar som gör oss till just svenskar: respekten för att stå i kö, känslan för lagom och tron på rättvisa. När Putin invaderade Ukraina öppnade vi vårt hem för en familj. Redan efter några dagar arbetade de, gick i skolan och tog ansvar för sin framtid här. Idag är de en självklar del av Sverige. De förstod – precis som min morfar – att invandring inte bara handlar om rättigheter, utan också om skyldigheter.

Och det är här våra politiker sviker. De vågar inte ställa krav, de gömmer sig bakom fina ord och låtsas som att allt löser sig av sig självt. Under tiden växer parallella samhällen fram – där lojaliteten till Sverige är obefintlig och agendor som hotar vår trygghet tar över gator och torg. Det är inte invandring som är problemet, det är feg politik. Politikerna har gjort ansvar till ett skällsord, och i sitt svek gör de Sverige svagare. Sluta ducka. Börja leda. Ställ krav. För utan krav finns det inget Sverige kvar att försvara.

Jag längtar efter ett Sverige där lojalitet och ansvar betyder något igen. Ett Sverige där de som kommer hit bär samma längtan som min morfar bar – att växa med sitt förflutna, men att bygga framtiden tillsammans. Ett Sverige där våra barn och barnbarn aldrig behöver tveka på om de hör hemma. Jag vägrar acceptera något annat.

Daniel Eisenberg

Nordenchef på Deel