Facebook noscript imageGästkrönika: Kina hyllar forskare – väst hyllar influencers
Hoppa till innehållet

Gästkrönika: Kina hyllar forskare – väst hyllar influencers

Neonljus över Xiamen i sydöstra Kina. Foto:  Zhengnan Liu/Unsplash
Neonljus över Xiamen i sydöstra Kina. Foto: Zhengnan Liu/Unsplash

Medan Kina sätter forskare på sina dyraste reklamplatser och styr barnen mot vetenskap, drunknar västerländska ungdomar i billigt dopamin. Om vi inte vaknar nu kan det vara för sent om en generation, skriver Olle Björklund.

I. Vetenskapen tar över gaturummet

Den nattliga storstaden i det kollektiva medvetandet är en välbekant syn: ett Babylon av glas och betong, dränkt i neonljus som säljer en livsstil paketerad runt popidoler, idrottsstjärnor och influencers. Deras främsta bidrag till mänskligheten är förmågan att generera klick. Men på de centrala torgen i kinesiska megastäder som Hangzhou, Zhengzhou eller städer i Shandongprovinsen har den bilden börjat rämna.

På gigantiska digitala 3D-fasader där lyxmärken och retuscherade popstjärnor förr dominerade, möts förbipasserande nu av monumentala porträtt av äldre människor i strikta kostymer eller enkla labbrockar. Detta är inte en tillfällig kampanj. Det är en medveten statlig strategi för att skifta folks ideal — så kallad ”Idol Shifting”. Privata medieföretag och fastighetsägare uppmanas att upplåta sina dyraste reklamplatser för att hylla det mänskliga intellektet.

Kina lyfter fram sina sanna titaner: det kinesiska rymdprogrammets fader Qian Xuesen, agronomen Yuan Longping som motverkade hungersnöden med sitt hybridris, och nobelpristagaren Tu Youyou som upptäckte ett botemedel mot malaria. Budskapet under skärmarna lämnar inget utrymme för tvivel: ”De är de riktiga stjärnorna.” Staten styr resolut bort den unga generationens blickar från nöjesindustrins ytlighet och ger vetenskapen dess rättmätiga status tillbaka.

II. Det digitala dopaminvapnet

Denna strategi att ersätta destruktiva kulturkoder med konstruktiva pågår med ännu större kraft i det digitala rummet. Det tydligaste exemplet är teknikjätten ByteDance, som har utvecklat två fundamentalt olika produkter baserade på exakt samma algoritm: Douyin för den kinesiska marknaden och TikTok för resten av världen. Kontrasten har fått teknikexperten Tristan Harris att mynta en skrämmande metafor: för Kina är Douyin spenat, för väst är TikTok opium.

Kinesiska Douyin är en strikt modererad inkubator designad för att forma framtidens intellektuella elit. För barn under 14 år aktiveras ett hårt ”ungdomsläge”: maximalt 40 minuters skärmtid per dag och total nedstängning mellan klockan 22.00 och 06.00. Algoritmen rensar kompromisslöst bort pranks, virala danser och tom trendjakt. Istället slussas användarna mot avancerade fysikaliska experiment, historielektioner och föreläsningar i kvantmekanik eller raketteknik. Appen underhåller inte bara; den kräver tankeverksamhet genom inbyggda kunskapstester.

Samtidigt tillåts västvärldens TikTok att verka under den oreglerade digitala kapitalismens lagar. Dess enda mål är att maximera skärmtid för att sälja annonser. Eftersom den mänskliga hjärnan biologiskt dras till det mest skandalösa och lättsmälta innehållet, blir algoritmen en perfekt maskin för billigt dopamin. Västerländska ungdomar drunknar i en ändlös loop av mental tomgång som fragmenterar koncentrationsförmågan. Resultatet är mätbart: enligt en undersökning från Lego och Harris Poll drömmer många barn i USA och Storbritannien om att bli ”influencers”, medan kinesiska barn sätter yrket astronaut högst upp på sina önskelistor.

III. Historisk resonans och FN:s teater

Att mobilisera nationen genom att romantisera vetenskapen är i sig inget nytt. Under kalla krigets rymdkapplöpning gjorde både Sovjetunionen och USA vetenskapsmän till existentiella hjältar. Efter Sputnik-krisen 1957 satsade Washington astronomiska summor på naturvetenskap genom National Defense Education Act, vilket fostrade den generation som senare skapade Silicon Valley. Det system som förmår rikta folkets uppmärksamhet mot skapande och kunskap vinner.

Här framstår dagens västerländska institutioner som intellektuellt bankrutta. Ett talande symptom är FN:s system med ”goodwill-ambassadörer”. Istället för att luta sig mot tänkare och experter har den globala byråkratin kapitulerat för Hollywoods logik. Idag är det skådespelare och idrottsstjärnor som förväntas kasta ljus över komplexa geopolitiska konflikter eller hungersnöd.

Det hela har reducerats till ett falskt simulakrum. Mediernas strålkastare riktas inte mot krisernas underliggande strukturer, utan mot uttrycket av medlidande i ansiktet på en västerländsk kändis. Västvärlden har skrivit under sin egen hjälplöshetsförklaring: vi kan inte längre fånga massornas uppmärksamhet med ett seriöst samtal, utan måste dölja tomheten bakom ett känt ansikte från tv-skärmen.

IV. Slutspurten: Meritokrati mot identitetspolitik

Kina bygger en kunskapsekonomi baserad på total teknologisk självständighet. Att sätta forskare på reklamtavlor är bara toppen av ett isberg; under ytan döljer sig massiva materiella resurser. Kinesiska forskare som presterar eller återvänder från utlandet belönas med mångmiljonanslag, skattelättnader, elitbostäder och omedelbar social status.

Mänskligheten rör sig nu snabbt mot mållinjen i en global historisk konfrontation. Detta är en existentiell konflikt mellan två motsatta koncept för civilisationens utveckling: ett pragmatiskt, meritokratiskt Kina och ett väst som har förlorat sin kompass.

Här blottas västvärldens potentiellt dödliga sårbarhet. Medan Peking sätter absolut meritokrati i centrum — där framgång beror på ditt faktiska bidrag till vetenskapen och ekonomin — håller västvärlden på att systematiskt montera ner denna princip. Till förmån för en destruktiv identitetspolitik driven av påtvingade DEI-doktriner (mångfald, jämlikhet och inkludering) ersätts personlig kompetens rutinmässigt av identitetskriterier.

I väst fördelas styrelseposter i techföretag, anslag vid elituniversitet och positioner i regeringskanslier alltmer utifrån kvoter snarare än hård expertis. Ideologin om ”lika utfall” istället för ”lika möjligheter” sänker ribban överallt. I en värld där matematik stämplas som strukturellt exkluderande och kraven sänks för att inte traumatisera underpresterande, är teknisk regression bara en tidsfråga.

Den historiska domen kommer att bli hård och likgiltig för någons sympatier. Om måttstocken för en civilisations framgång skiftar från rymdforskning och intellektuellt djup till ideologisk följsamhet och antalet gilla-markeringar på virala danser, är den civilisationen dömd att förlora. Om vi inte vaknar upp just nu, kan det vara för sent om bara en generation.

Olle Björklund