”Andersen kan berätta sagan om Lyckans
galoscher, men jag kan berätta sagan om skon som
klämmer.” Sören Kierkegaard
KRÖNIKA. År 1819 kommer Hans Christian Andersen som 14-åring till Köpenhamn. Han har vandrat hela vägen från hemmet i Odense där han vuxit upp som enda barn i ett mycket fattigt skomakarhem. Andersen har kommit till Köpenhamn för att bokstavligen söka lyckan. Han känner ingen. Har inga kontakter. Med några ynka kopparmynt i fickan drömmer han om att komma in vid Kungliga baletten. Han är spinkig som en pinne och 190 cm lång.
Sören Kierkegaard föds åtta år efter Hans Christian i ett mycket välbärgat Köpenhamnshem. Sören Kierkegaards far är född lika fattig som Hans Christians, men tur och skicklighet har gjort honom mycket rik. Sören är betydligt yngre än sina syskon och växer upp som ensamt barn i den stora våningen.
Hans Christian har under hela sin skoltid varit svårt mobbad. Ett flertal gånger har pojkgäng slitit av honom byxorna för att se efter om han verkligen är en pojke. Hans Christian tycker bäst om att leka med flickor, eller med dockor som han arrangerar i olika teater- och operascener. Var han ursprungligen har detta intresse ifrån är okänt, men han har sedan sex års ålder intensivt läst i alla böcker som han kommit över. Bibeln har han läst flera gånger eftersom den är en av få böcker som finns i hemmet. Hans Christians mycket fattige far är en ovanlig far i Odense på 1810-talet eftersom han inte tycker att Hans Christian skall bli skomakare som han själv, utan uppmuntrar honom att försöka bli balettdansör precis som han drömmer om. Och detta trots att det i hemmet helt saknas medel och kontakter för att mer handfast förverkliga denna dröm.
Hans Christians mamma, som är dotter till en prostituerad och som själv sannolikt i perioder också prostituerat sig, har under hela Hans Christians uppväxt berättat dramatiska folksägner och delgett sonen allehanda vidskepligheter som hon är övertygad om är verkliga. Fadern har lågmält protesterat mot sådant och lär en gång ha väckt bestörtning i det lilla samhället när han yttrat: ”Helvetet är bara något som finns inom en människa”. Andersen beskrev långt senare sina föräldrar: ”Min moder var helt och hållet hjärta. Min fader var mycket obildad, men hade ett gott huvud.”
Sören Kierkegaard umgås mest ensam med sin gamle far i det stora huset vid Nytorv mitt i Köpenhamn. Sören får nämligen ytterst sällan vistas utomhus efter skoldagen. Han får heller inte bjuda hem kamrater utan vandrar istället runt i våningen tillsammans med pappan som då ofta har gett den unge Sören en uppgift. Det kan till exempel vara att inför fadern beskriva det antika Aten, som de då låtsas promenera runt i och samtidigt tävla om vem som i sina beskrivningar gör antikens byggnader och torg mest levande för den andre. ”Varför, skall du springa runt utomhus och riskera att utsättas för gatpojkar, när vi två kan resa i både tid och rum varhelst vi önskar! Och allt medan vi vandrar runt i vårt eget hus!”. Detta är faderns syn på barnuppfostran. Fadern läser mycket filosofi och håller ibland bjudningar för några av Köpenhamns intellektuella. Vid dessa bjudningar sitter den unge Sören med redan från tolvårsåldern.
Efter sin ankomst till Köpenhamn är Hans Christian inneboende hos en prostituerad där han sover i ett rum fyllt av löss. Dagarna tillbringar han utfattig och hungrig med att vandra runt i staden medan han följer sin på förhand uppgjorda plan. Denna plan beskrivs av bland andra diktaren Just Mathias Thiele som en dag när han sitter och arbetar vid sitt skrivbord hör hur det bankar kraftigt på dörren. Thiele ignorerar bankandet och fortsätter att skriva, men nu bankas det våldsamt hårt på dörren och Thiele går ut i hallen för att öppna. Utanför står ”en lång, mager pojke med ett högst besynnerligt utseende”. Pojken tar av sig mössan, slår ut med armen samtidigt som han gör en bugning och utbrister: ”Må jag ha äran att uttala mina känslor för skådeplatsen i en dikt som jag själv har skrivit?” Innan Thiele hinner svara är gästen i full gång med att recitera. Han avslutar dikten med en ännu djupare bugning och utan någon som helst paus eller avbrott uppför han direkt efteråt scener ur Oehlenschlägers Hagbarth og Signe där han själv spelar alla rollerna med stor inlevelse, och med en röst som skiftar för varje karaktär ger han liv åt föreställningen. Thiele står fullkomligt stum medan Hans Christian i ett medryckande tempo spelar scen efter scen och rundar av det hela med en improviserad epilog för att därefter bocka sig djupt, sätta på sig mössan igen och utan ett ord springa nerför trapporna och ut genom porten.
Likadana besök gör han i flera hem bland den kulturella eliten och ingen av dem glömmer dessa besök. Snart får han kontakt med förmögna kulturpersoner, liksom med kända skådespelare och dansare. Dessa ger honom emellanåt ett mål mat och när det går upp för dem hur obildad Hans Christian är och vilken begränsad skolgång han haft, så läggs av etatsrådet Collin en femårsplan för hans utbildning och förbättrade uppförande. Allt bekostas sedan av dessa kulturpersoner tillsammans med ett rejält bidrag från Danmarks enväldige kung Fredrik VI. Precis som i sagan!
I mitten av 1830-talet är både Kierkegaard och Andersen inskrivna vid Köpenhamns universitet. Hans Christian har nu i sin skolgång kommit ikapp Sören Kierkegaard. De träffas då och då i Studenterforeningen, Musikforeningen, på caféer, i någon teater eller hemma hos de mycket inflytelserika Heibergs i Christianshavn där alla Köpenhamns intellektuella då och då kommer på besök. Någon ömsesidig begeistring mellan Hans Christian och Kierkegaard finns dock inte antecknad någonstans. Antagligen är de för olika som personer även om de har flera viktiga delar av känslolivet gemensamt; ensamheten, ångesten för kvinnor, det stora och moderna intresset för barndomens inflytande på den vuxne människan, samt lusten för att iaktta andra och försöka bli klok på vilka tankar som rör sig inom en människa. De var aldrig i närheten av att bli du med varandra, vilket nog beskriver relationen väl, och inför andra studenter berättade båda ofta att de fann motparten komisk och till och med löjlig.
Den första anteckning om Hans Christian bland Kirkegaards efterlämnade papper är när han som 20-åring skriver om Hans Christians nyutgivna dikt Agnete og Havmanden, som bygger på folksagan med samma titel och som hos Andersen blivit till en nyfiken lek med mans- och kvinnoroller. I dikten finns denna rad om huvudpersonen Antonio, som irrar runt i Roms katakomber: ”Är den kärlek han längtar efter och söker en kvinna, en man, bägge delar eller rätt och slätt ingen?”. Tydligare kan väl H C Andersens stora livstrauma knappast uttryckas, men ingen i samtiden kommenterar detta. Den 20-årige Sören antecknar dock i sin skrivbok: ”Det finns författare som likt tiggare blottar sin lekamens fel och vanskapthet i hopp om att väcka medlidande och på så sätt sträva efter att avslöja och väcka uppmärksamhet kring sitt eget sönderrivna hjärtas tillstånd”. Detta är Kierkegaards första exempel på kritik av H C Andersen. Många fler skulle följa de närmaste åren.
Av Hans Christians penna finns det bevarat en liten komedi skriven åt Studenterforeningens teatergrupp där han i en av rollerna förlöjligar en spekulativ, storskrytande student som förläst sig på Hegel och Heiberg. En beskrivning som av samtida studenter uppfattades som ett nidporträtt av Kierkegaard. I sin redan utvecklade känsla för likheter mellan djur och människa beskriver Hans Christian studenten som en papegoja med ”ett skakande huvud, en dialektisk mun som aldrig är stängd och allt den skriker är lika obegripligt som en kanariefågels kvitter”. Det borde Andersen nog aldrig gjort, för när han tre år senare utger sin roman Kun en spillemand, hänvänder sig Kierkegaard till olika förläggare och tidningsutgivare och ber att få recensera boken. Under dessa dagar stöter han på Hans Christian på gatan och berättar då för honom att han skriver på en omfattande recension av Kun en spillemand. Hans Christian får under detta möte intrycket av att Sören Kierkegaard är mycket positivt inställd till romanen och flera i Andersens omgivning har intygat att Hans Christian blivit glad och smickrad.
Den som slutligen nappar på erbjudandet om recensionen är H C Andersens egen förläggare som också driver en tidning. Kierkegaard återvänder med en recension på nästan 90 sidor som har rubriken ”Af en endnu levandes papirer. Udgivet mod hans villie”. Förläggaren protesterar naturligtvis och påpekar att man inte publicerar recensioner på nästan 90 sidor! Kierkegaard vägrar stryka något, går därifrån och utger istället texten som en bok som han själv är med och finansierar. På så sätt blir detta inte bara det första självständiga verk någonsin om H C Andersens författarskap, utan också Sören Kierkegaards allra första bok. Titeln i sig själv är en mångbottnad gåta, så typisk för Kierkegaard, för vem åsyftas egentligen med ”Ur en ännu levandes papper”, H C Andersen eller Kierkegaard? Och vem är det som utger verket ”mot sin vilja”, Hans Christian eller Kierkegaard?
Kun en spillemand är HC Andersens tredje roman på lika många år och samtliga handlar symboliskt och på olika vis om det problematiska i att tillhöra två kön i en och samma person; ”i min själ klingar dissonanser som jag inte är mäktig att lösa”, skriver Andersen. Detta uppmärksammar Kierkegaard som den förste av alla, endast 23 år gammal, när han beskriver Andersens person som en ”rana paradoxa”, en sällsynt och paradoxal natur (en formulering som senare återkommer i Begreppet ångest). Vidare skriver Kierkegaard att Andersen är en ”mellembestæmmelse”, någon som är djupt splittrad mellan ”det naturgivna och det miljöbestämda.” Bokens huvudperson, som heter Christian (!), liknar Kierkegaard vid en ”hermafrodistisk planta” med orden: ”Andersens främsta karaktärsdrag kan snarast jämföras med de blommor där Han och Hon sitter på en och samma stjälk”.
Denna uppseendeväckande anteckning låg gömd i över 50 år innan Georg Brandes med utgångspunkt i Kierkegaards kritik är den förste som beskriver premissen för Andersens författarskap som: ”Jag känner inte till någon diktare, vars talang och begåvning i mindre grad är bestämt av kön än Andersens”. En kontroversiell argumentation, långt före sin tid. Det är antagligen den enorma idoldyrkan som följde på Andersens världsberömdhet som ända fram till 1980-talet hindrade forskningen att försöka utröna den sexuella tillhörigheten hos denne sagoberättare som samtidigt blivit alla barns idoliserade beskyddare. Och detta trots att frågan redan under Andersens livstid ofta väckte nyfikenhet och att hen ofta framställdes som ”en halv man” eller ”en halv kvinna”.
Kierkegaards recension av Kun en spillemand kan enbart beskrivas som en orkan av kritik mot både Andersens författarskap och hans person. Och Andersen blir chockerad och gråter i flera dagar. Det är en gåta hur en så begåvad, beläst och känslosam person som Kierkegaard kunde vara så fylld av avund och trångsynthet. Han verkar fullkomligt ha bortsett från Andersens övriga kvalitéer, som till exempel denna djupsinniga och radikala iakttagelse i romanen: ”Barnasjälens sorg är lika stor som den största sorg hos en vuxen, ty barnet har i sin smärta inget hopp. Det egna förnuftet förmår inte räcka en stöttande hand mot ett barn, ty barnet har i ögonblicket inget annat att ty sig till än sin egen förtvivlan.”
Ovänskapen mellan de båda blir nu ett faktum och genom åren som följer undviker de hädanefter att mötas. Dessa två som likt få andra, i alla sina verk, genomlyste och beskrev människan som en känslofylld och känslostyrd varelse, kunde inte eller ville inte se hur mycket de hade gemensamt. Tänk bara över Kierkegaards tankar i En förförares dagbok: ”Att älska en är för lite, att älska alla är ytlighet; att känna sig själv och älska så många som möjligt, att låta sin själ inom sig dölja alla älskogens makter således att var får sin bestämda näring, medan medvetandet omfattar helheten, det är njutning. Detta är att leva.” Få andra än Hans Christian hade vid denna tid så fullkomligt kunnat dela och förstå dessa känslor av polyamori, så aparta för sin samtid.
De delade dessutom glädjen över att på pappret framställa sig själva som förförare och samtidigt ha sorgen gemensam att med 99 procents säkerhet under hela livet vara utan någon sexuell relation. Synen på individualismen och den enskildes plikt att ta ansvar över sitt öde och på egen hand finna meningen med tillvaron, hade de också gemensamt. Vari bestod då den största skillnaden? Utan tvekan i H C Andersens omedelbarhet och hans ofiltrerade, uppriktiga känsla i allt han skrev. Något som blottade honom och ofta utsatte honom för hån, medan Kierkegaard med alla sina masker, pseudonymer och tillkrånglade gåtfullheter är raka motsatsen.
Tio år efter dessa stridigheter sänder Hans Christian plötsligt ett dedicerat exemplar av sina nya sagor, Nye eventyr, till Kierkegaard. H C Andersen är nu en berömdhet som nästan uteslutande ägnar sig åt att författa sagor, en kändis som ofta frekventerar flera av Europas furstehus. Det tar dock sex år innan Kierkegaard återgäldar denna vänlighet genom att sända sin Enten – Eller till Andersen. Andersen tackar omedelbart med oförställda, öppet översvallande ord: ”Käre herr Kierkegaard! Jag trodde inte att jag med någon vänlighet förekom i Era tankar. Och nu ser jag det dock. Gud välsigne Er för detta! Det gjorde mig så lycklig”
Bägge två fortsatte hela livet att läsa varandras verk utan att delge detta för andra. Andersen som överlevde Kierkegaard med 20 år erkänner i sin dagbok att han genom hela livet ofta återvände till och liksom i smyg läste Kierkegaards verk. Och mot slutet av sitt liv då Sören Kierkegaard ständigt besökte sin läkare, berättade dennes son på 1870-talet för G Brandes, att Kierkegaard vid varje läkarbesök bad pojken om att högt läsa Den ståndaktige tennsoldaten för honom. Ibland två, tre gånger i rad!
Vid Kierkegaards död när hans boksamling skall auktioneras ut, visar det sig att samlingen innehåller över hundra band med sagor från hela världen. Ett intresse Kierkegaard aldrig offentligt gav uttryck för. I Sören Kierkegaards testamente fanns också en noggrann förteckning över allt han utgivit och hur det skulle behandlas i framtiden. I listan saknas Ur en endnu levandes papirer som han av någon anledning valt att stryka.
På sin ålders höst mildrade Andersen, varje gång det utkom nya upplagor, sina elaka formuleringar i nidporträtten av Kierkegaard. H C Andersen syntes även vid Sören Kierkegaards begravning, ensam, längst bak i kyrkan, ”hans øjne uden taarer”.
H C Andersen har skrivit några av världens mest lästa och ansedda sagor. Sören Kierkegaard, vars texter bland annat förebådade existentialismen, är ännu idag en filosof på uppåtgående, ständigt läst och refererad till. Att dessa två världsberömdheter samtidigt levde och vandrade runt i denna nordliga stad är enastående. Båda ligger begravda på den vackra Assistentkyrkogården i Köpenhamn, väl värd ett besök.
TEXT: Leif Magnusson
(Samtliga citat i texten är översatta från danskan av undertecknad.)
Leif Magnusson, filmregissör, tidigare skrivit kulturartiklar i Sydsvenskan, Kvällsposten och Arena.
kultur@bulletin.nu
