Häromveckan ställde sig president Biden och USA bakom patentundantag för covid-19-vaccin. Tanken är att öka produktionen och tillgängligheten på vaccin för fattigare länder. Den tidigare chefsekonomen vid Världsbanken och ekonomiprofessorn Pinelopi Koujianou Goldberg förklarar varför andra lösningar är att föredra.
NEW HAVEN – Den kraftiga ökningen av antalet covid-19-fall och döda i Indien visar att pandemin långt ifrån är över. Även om de flesta utvecklingsländer i Asien och Afrika lyckades hålla sina dödssiffror nere under året som gick, så är det bara en tidsfråga innan de nya, mer smittsamma, varianter som har dykt upp i Indien och på andra håll sprids till länder som verkade ha viruset under kontroll. Om inget mirakel inträffar – såsom en mutation som gör viruset mindre dödligt – är det bara en allmän vaccination som kan få slut på denna cykel av elände.
Med det målet i åtanke har en global rörelse uppstått för att kräva att Världshandelsorganisationen (WTO) undantar covid-19-vaccin (såväl som behandlingar och diagnostik) från patentskydd. Men patentskydd är inte den främsta orsaken till flaskhalsen i vaccinförsörjningen. Om något kan ett undantag leda till att (nödvändig) materiel med begränsad tillgång leds bort från produktionsanläggningar som redan är i gång. För att inte tala om att det kan avskräcka från investeringar i läkemedel ämnade att avvärja framtida pandemier.
Skyddet av immateriella rättigheter för läkemedel har en lång och något obekväm historia, särskilt för utvecklingsländerna. När WTO-avtalet om handelsrelaterade aspekter av immateriella rättigheter (TRIPS) undertecknades år 1995, fördömdes det av en överväldigande majoritet av ekonomer, inklusive de som är starkt för frihandel. Dessa invände mot ett avtal som ålägger WTO:s samtliga medlemsstater att erkänna och tillämpa patent inom alla teknikområden, inklusive läkemedel. Även om argumentet för ett allmänt patentskydd har en stark grund i nationalekonomiska principer, finns det ingen anledning att harmonisera patentskyddet mellan rika och fattiga länder.
Som jag påtalade 2010, förlorade läkemedelsindustrin då endast en väldigt liten del av sina vinster till följd av patentintrång i utvecklingsländerna. Värre är att tillämpningen av immateriella rättigheter kan leda till förlorad eller försenad tillgång till livräddande läkemedel i länder som inte längre tillåts tillverka eller importera generiska versioner av patenterade läkemedel.
Mot denna historiska bakgrund så är kravet på ett patentundantag för covid-19 förståeligt. Problemet är att de underliggande frågorna har förändrats i grunden. I ett nyligen publicerat arbetsdokument från Världsbanken författat av Ruchir Agarwal och Tristan Reed, konstateras det att ”produktionskapaciteten för vacciner inte verkar vara den bindande begränsningen” i den globala vaccinanskaffningen.
Det finns nu, trots allt, minst tio covid-19-vacciner med en påvisad effekt på mer än 50 procent (det tröskelvärde som den amerikanska läkemedelsmyndigheten fastställde i sina ”riktlinjer för industrin” den 30 juni 2020). Även om effekten varierar mellan de vacciner, och varianter, som testats, ger alla de vacciner som används ett betydande skydd mot sjukhusvistelse och dödsfall. Dessutom har de tio företag som tillverkar dem satt produktionsmål för 2021 som skulle vara tillräckliga för att vaccinera 93 procent av världens befolkning.
Vad är då problemet? Enligt Agarwal och Reed är det att företagen är ovilliga att aktivera sin befintliga produktionskapacitet utan bindande åtaganden om förköp. Det finns för närvarande ett stort gap mellan antalet doser som kan produceras och det antal som har förbeställts. Och föga överraskande så är detta gap ojämnt fördelat. Höginkomstländer har beställt fler doser än de behöver och kommer därför att få ett överskott, medan låginkomstländer ligger långt efter vad gäller förhandsinköp av vacciner.
Under dessa omständigheter skulle insatser för att öka (produktions- och inköps-) kapaciteten genom att lätta på patentskyddet inte bidra till att påskynda vaccineringarna i låginkomstländer. En mycket mer lovande strategi är att hjälpa låginkomstländer att köpa vaccin, samtidigt som överskott av doser från rikare länder distribueras dit de behövs mest.
Denna strategi håller i stor utsträckning redan på att genomföras tack vare insatserna från COVAX AMC (ett internationellt samarbete med syfte att ge utvecklingsländer tillgång till vaccin), tillsammans med förmånliga lån från internationella organ såsom Världsbanken och regionala initiativ likt det som leds av Afrikanska unionen (AU). Anmärkningsvärt nog visar Agarwal och Reed att COVAX AMC och AU-initiativet redan har sett till att de flesta afrikanska länder har beställt tillräckligt med vaccin för att täcka åtminstone 50 procent av sina befolkningar.
Trots detta kvarstår tre kritiska utmaningar. För det första kommer det att krävas ytterligare fyra miljarder dollar för att fylla förköpsgapet på 350 miljoner vaccinationer, vilket är en obetydlig kostnad i förhållande till de potentiella fördelarna med att uppnå en världsomfattande immunitet. Att ge detta stöd, antingen genom ytterligare finansiering till COVAX AMC eller genom att skicka överskottsvacciner till utvecklingsländer så snart som möjligt, bör inte vara alltför svårt eller kostsamt för höginkomstländer.
För det andra måste Världsbanken lätta på sina villkor för att bevilja lån till förköp av vaccin. Nu kan sådana lån endast användas för vacciner som godkänts av åtminstone en så kallad sträng tillsynsmyndighet (SRA) i tre olika regioner (i praktiken Amerika, Asien och Europa). Bland dessa finns främst japanska och västerländska myndigheter, vilka naturligtvis prioriterar godkännande av vacciner som är avsedda för den egna befolkningen. De har få incitament att bevilja tillstånd i nödsituationer för alternativa vacciner som har visat hög effektivitet i kliniska fas 3-studier, till exempel Bharat Biotechs Covaxin (Indien), Gamaleyas Sputnik V (Ryssland) och Sinovac Biotechs CoronaVac (Kina). En utökning av listan över nationella tillsynsmyndigheter som klassificeras som SRA-myndigheter skulle räcka långt för att öka utlåningen till vaccininköp.
Slutligen kommer befintliga vaccintillverkare inte att kunna uppfylla sina produktionsmål om vaccinnationalismen ger upphov till exportrestriktioner för kritiska insatsvaror och råmaterial. Vi såg ett sådant beteende tidigt under pandemin vad gällde personlig skyddsutrustning, men de exportrestriktioner som detta resulterade i visade sig vara kortvariga. Man kan hoppas att detsamma gäller för vacciner. Internationellt samarbete och samordning kommer att vara avgörande under de kommande månaderna.
Det finns många sätt för avancerade ekonomier att bistå fattiga länder med att vaccinera sina befolkningar så snart som det bara är möjligt. Men att lätta på patentskyddet – hur tilltalande idén än må vara i andra sammanhang – är inte en av dem. Fokus bör ligga på att tillhandahålla ytterligare finansiering och mindre restriktiv utlåning för förbeställning av vacciner samt på att fördela vaccinöverskott från höginkomstländer till resten av världen
Pinelopi Koujianou Goldberg, tidigare chefsekonom för Världsbanksgruppen och chefredaktör för American Economic Review, är professor i nationalekonomi vid Yale University.
Översättning: Bulletin. Copyright: Project Syndicate.
Åsikter och analyser i artikeln är skribentens egna.
