BOSTON. När demokraterna kontrollerar både Vita Huset och kongressen har kampen intensifierats för en federal höjning av den lägsta tillåtna timlönen från 7,25 dollar till 15 dollar. En sådan åtgärd vore både politiskt och ekonomiskt förnuftig.

Nationalekonomers tidigare misstänksamhet mot minimilöner har mattats. Man brukade utgå från att arbetsmarknaden fungerar fläckfritt. Det skulle i så fall ha inneburit att arbetsgivare inte kan skaffa sig monopol och därigenom makt att utkräva orimligt hög avkastning på sina fysiska kapitalinvesteringar. Under dessa idealiska förhållanden, säger elementär ekonomisk teori, leder höjd minimilön till färre arbetstillfällen.

Men på det hela taget har forskningen sedan slutet av 1980-talet inte kunnat visa att måttligt höjda minimilöner skulle ge märkbara effekter i form av uppsägningar.

Den första attacken kom från David Card vid Berkeley och framlidne Alan B Kreuger vid Princeton University (som delvis utgick från samarbete med Lawrence F Katz). Deras banbrytande arbete – sammanfattat i Myth and Measurement: The New Economics of the Minimum Wage – visade att höjd minimilön inte leder till färre anställningar. I vissa fall steg i själva verket antalet anställningar när nivån för lägsta tillåtna timlön höjdes.

När dessa rön publicerades gav de upphov till en del kontroverser, men de har senare fått ytterligare stöd av evidens som bygger på bredare underlag och mer sofistikerade empiriska metoder. Om minimilöner nu inte minskar antalet anställningar i någon påtaglig grad, om ens alls, då skulle man kunna dra slutsatsen att storföretag med många låginkomsttagare (exempelvis McDonald’s eller Walmart) har sådan marknadsmakt att de visst kan höja minimilönen och ändå få sin avkastning (även om den frågan inte alls är avgjord).

Vidare kan tidigare ekonomisk forskning också ha underskattat andra möjliga fördelar med minimilöner. Sådan politik innebär ju mer än att den bara ger låginkomsttagare höjd timlön. Min egen forskning visar att minimilöner också har en tendens att försvaga arbetsgivares vilja att erbjuda dåligt betalda jobb. I stället skapar höjd minimilön incitament för bra jobb med högre löner, större trygghet, och bättre karriärmöjligheter. I dag, när utsikterna för arbetare utan universitetsexamen blir allt dystrare – många måste nöja sig med gig-jobb och anställningsavtal som inte garanterar någon arbetstid – har behovet av den sortens incitament blivit än mera akut.

Det är sant att det finns ekonomer som bekymrar sig för att minimilöner kan försvaga viljan till kompetenshöjning och andra investeringar som skulle höja arbetsproduktiviteten. Men som jag och Steve Pischke vid London School of Economic visat har denna oro överdrivits. När arbetsgivare gör kapitalvinster – vilket tycks vara fallet på de amerikanska låglönemarknaderna – klarar de en mindre ökning av minimilönen utan uppsägningar. Och läget är faktiskt bättre ändå: när en arbetsgivare måste betala högre löner stärks viljan att förbättra produktiviteten.

Demokraterna står på empiriskt fast mark när de driver frågan om höjd minimilön. Men faktiskt är deras argument ännu starkare om man dessutom väger in icke-ekonomiska faktorer. Människan strävar mot frihet och bort från ”dominans”, vilket diskuterats av filosofen Philip Pettit. Denne definierar ”dominans” som att leva ”på någon annans villkor, att tvingas leva så att du är sårbar för sådan skada den som äger makten godtyckligt kan åsamka dig”. En person domineras när denne ”underkastas godtycklig maktutövning; underkastas andras potentiella, oförutsägbara avsikter eller potentiella, egocentriska hugskott”.

Definitionen fångar den historiska erfarenheten hos människor som levt i trälskapets underkastelse. Men som jag och James A Robinson understryker i vår The Narrow Corridor (Penguin, 2019) innebär också bristen på anställningstrygghet, och löner som inte täcker vardagens behov, att man är underkastad en form av ”dominans”.

Självklart var det inte Pettit eller James eller jag som var först att göra denna observation. En av den brittiska välfärdsstatens arkitekter, William Beveridge, hävdade 1945 att ”frihet innebär något mer än att slippa leva under statens godtyckliga makt. Den innebär frihet från Armod och Smuts och andra sociala orättfärdigheter; den innebär frihet från godtycklig makt i varje skepnad och form. En människa i svält är inte fri.”

Artikel 23 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948 slår likaledes fast att ”Var och en som arbetar har rätt till en rättvis och tillfredsställande ersättning som ger honom eller henne och hans eller hennes familj en människovärdig tillvaro”.

I ett sådant perspektiv bör Demokraternas vilja att höja minimilönen och vidga anställningsskyddet betraktas som en återgång till en social agenda som under alldeles för många år har ignorerats. I en allt ojämlikare och mer skiktad ekonomi kommer politiska beslut som skänker större rättvisa och minskad dominans inte en dag för tidigt.

Hur politiken faktiskt utformas har som alltid betydelse. Någonstans når man troligen en punkt där fortsatt höjd minimilön på nationell nivå börjar leda till uppsägningar. Frågan huruvida samma minimilön bör tillämpas i hela landet är också rimlig, givet skillnader i levnadsomkostnader mellan New York och Mississippi eller Massachusetts och Louisiana. Sålunda finns det ekonomer som argumenterar för att minimilöner på delstatsnivå bör anpassas till medelinkomsterna på lokala arbetsmarknader. Men eftersom flertalet delstater inte har tagit några egna initiativ att höja sina minimilöner, blir det den federala regeringens uppgift att lägga det nya golvet.

Höjd federal minimilön skulle ge en starkare ekonomisk effekt och äga ett större symbolvärde, men är inte något universalmedel. Har den anställde inte en röst på arbetsplatsen och en trygg arbetsmiljö, då underkastas arbetaren fortfarande sina arbetsgivares ”godtyckliga maktutövning”. Om höjd minimilön på federal nivå blir den enda substantiella arbetsmarknadspolitiska åtgärd Demokraterna genomdriver under president Joe Bidens första mandatperiod, då har man inte uppnått mycket. Man kan till och med ha skapat starkare incitament för arbetsgivare att automatisera fler arbetsuppgifter.

Det största problemet för västvärldens ekonomier i dag är bristen på bra jobb till följd av ett överdrivet fokus på automatisering och otillräckliga insatser för att utveckla nya teknologier och arbetsuppgifter som gynnar arbetare från alla bakgrunder. Att höja minimilönen skulle vara ett viktigt första steg, men måste åtföljas av politik som förändrar inriktningen på teknologiska förändringar och erbjuder arbetsgivare incitament att skapa bättre jobb och bättre arbetsvillkor.

Daron Acemoglu är professor i nationalekonomi vid MIT och författare (med James A Robinson) till Why Nations Fail: The Origins of Power, Prosperity and Poverty (Crown, 2013) och The Narrow Corridor: States, Societies, and the Fate of Liberty.

Översättning: Bulletin. Copyright: Project Syndicate.