Å ena sidan minskar anslagen till många resursskolor, å andra sidan tillförs mer pengar till den vanliga skolan för att bygga ut det särskilda stödet. Vad ledande politiker än säger – och i det här fallet är det Stockholms skolborgarråd Isabel Smedberg-Palmqvist (L) som förnekar sambandet – leder de båda åtgärderna sammantaget till att fler barn ska gå i vanliga skolan. Alltså mer inkludering i vanliga skolan, mer anpassning i klassrummen, fler ”resurspersoner” i korridorerna. I verkligheten handlar det om mer gråt och bråk, fler utmattade lärare, fler hemmasittare, fler uppgivna elever, fler förtvivlade föräldrar som ser sina barn bli alltmer frustrerade och utåtagerande, men också om fler barn som råkar illa ut när de frustrerade utåtagerande barnen spottar, skriker och slåss. 

I debattartikel efter debattartikel efter debattartikel vädjar lärare, psykologer och föräldrar till politikerna i Stockholms stadshus att tänka om och se till att de välfungerande resursskolorna får goda möjligheter att fortsätta sin verksamhet. De långa köerna till skolorna tyder dessutom på att om något borde göras är det att inrätta fler resursskolor – inte dra undan mattan för dem som redan finns.

Det är galenskap det som pågår. Men det är följdriktig galenskap. Alla barn, oavsett talang och ambition och övriga förutsättningar ska sitta i samma klassrum och färdas enligt samma läroplan mot samma studentexamen. De som har lätt för sig får vänta och i bästa fall lära sig tålamod. I värsta fall tappar de motivationen. Men det är inte så roligt för barn som har sämre förutsättningar heller, vare sig det handlar om koncentrationssvårigheter eller bristande inlärningsförmåga. Varenda dag under nio års tid får de på tusen olika sätt veta att de inte duger. Det är grymt.

Dagens enhetliga skolsystem manglar ner så många barn. I jämlikhetens namn offras de högpresterande, de svagbegåvade, de med NPF-diagnoser, men också de normalbegåvade, ordentliga genomsnittsbarnen som tvingas sitta med hörselkåpor i klassrum där luften är tjock av aggression och frustration.

Det är dags att genomskåda jämlikhetslögnen. Det är dags att erkänna allt det lidande den förorsakat och all den begåvning och studiemotivation som förötts. Vi måste inte avveckla enhetsskolan och gå tillbaka till 1940-talets skolsystem, föralldel. Men det borde vara helt självklart att undervisningen i många ämnen delas upp efter nivå. Det borde finnas vanlig matte – och matte för de matematiskt försigkomna, vanlig svenska – och svenska för dem som läser snabbt och skriver väl.

Det behöver inte vara så dramatiskt, inte om det normala är att undervisningen är uppdelad också inom årskurserna. Själv var jag duktig i många ämnen på högstadiet. Men jag var usel på engelska och det var med nöd och näppe och åtskillig välvilja från engelskläraren som jag nådde upp till godkänt. Jag hade sannolikt lärt mig mer om jag fått undervisning på en lägre nivå. I andra ämnen hade jag gynnats av lite snabbare tempo än det som erbjöds.

För så här är det: En ensam lärare kan inte bedriva individanpassad undervisning för 30 elever samtidigt. Verklig individanpassning kräver att vi delar upp barn efter deras förutsättningar och förmågor, i olika klassrum – och ibland i olika skolor.