Under 1400-talet och början av 1500-talet förenade Kalmarunionen Sverige, Norge och Danmark i ett rike med gemensam monark. Alla tre länderna var större än idag. Därmed ingick också Finland, Island, Grönland, Färöarna, Orkneyöarna och Shetlandsöarna i Kalmarunionen. Statsbildningen var den största i Nordens historia och till ytan Europas största land.

Utrikespolitiskt hade unionen sin största betydelse som motvikt mot den tyska expansionen norrut under 1300-talet, genom Hansan, Tyska orden och nordtyska furstar. Inrikespolitiskt gick det sämre, perioden präglades av konflikter och stridigheter. Trots det finns de som idag ser skäl att blåsa liv i Kalmarunionen och på det sättet ge Norden en starkare ställning i det europeiska och atlantiska samarbetet på olika områden.

Det jag ser som det starkaste motivet för att på allvar pröva tanken på ett fördjupat nordiskt samarbete är att vi i Norden har vissa kulturella drag som förenar oss och samtidigt skiljer oss från flera andra länder. Det handlar om en vertikal respektive horisontell modell för relationerna i samhället.

Den vertikala modellen bygger på beskydd uppifrån och lojalitet underifrån. När det går snett i relationen kan det i stället betyda förtryck uppifrån och revolt underifrån. Jag har själv upplevt de starkt vertikala attityderna i den franska och den nordamerikanska kulturen. Gissningsvis gäller samma i den latinska och den orientaliska världen med det traditionella klientelsystemet. Kanske också i större delen av världen i övrigt.

Men så är det inte i Norden. Vår kultur är i stället horisontell. Våra relationer bygger på överenskommelser, konsensus och jämlikhet. Ett avtal mellan två jämbördiga parter ses som viktigare än att gå till domstol för att få sin rätt. Att den nordiska kulturen skiljer oss från andra kan vara både en fördel och en nackdel.

Äldre historia ger i alla fall en del exempel på att nordborna har hävdat sig väl, trots utgångsläget i Europas norra utkant.

År 852 inbjöds Rurik från Roslagen till Novgorod för att skapa ordning i det kaos som rådde där. Det lyckades bra, och Ruriks ättlingar etablerade Kiev-Rus (sedermera Ryssland) där hans ätt styrde till slutet av 1500-talet.

Västerut har stora delar av England legat under nordiskt styre, dels genom Danelagen från år 876, dels i form av Nordsjöväldet som bildades 1016 och utöver England även innefattade Danmark, Norge och delar av nuvarande Sverige.

År 911 slöt vikingahövdingen Rollo en överenskommelse med den franske kungen, där han åtog sig att försvara Paris mot fortsatta vikingatåg. Motprestationen var att han fick grevskapet Rouen, som senare utvecklades till hertigdömet Normandie. Det gick bra, nordborna etablerade en stabil regim och 155 år senare tog Rollos ättling Vilhelm över kungamakten i England.

På 1970- och 80-talen arbetade jag på en svensk förvaltningsmyndighet som samarbetade med nordiska systermyndigheter. Utöver årliga möten tillsattes arbetsgrupper för olika projekt, som möttes med tätare intervaller.

Svenskar, norrmän och danskar talade sitt eget språk och förstod varandra ganska hyggligt. Finnarna löste problemet genom att bara skicka deltagare som kunde svenska. Islänningarna hade fått undervisning i danska eller svenska i skolan, så det fungerade för dem också. Visst fanns skillnader, det gör det även inom ett land. Men min upplevelse var ändå ett samarbete mellan folk av samma stam, inte med utlänningar. Senare övergick man dessvärre till att hålla mötena på engelska.

I Aisopos fabel om fadern och hans käppar lyckas sönerna bryta av de käppar han ger dem en och en. Men när käpparna läggs samman till en bunt går de bet. De nordiska länderna har en svag röst i EU, Nato och andra internationella fora när de uppträder splittrade. Kunde vi tala med en röst vore läget ett annat.

De nordiska länderna har tillsammans en befolkning på drygt 27 miljoner invånare. Av EU:s 27 medlemsländer är bara 5 större befolkningsmässigt. Med en sammanlagd BNP på 1,5 biljoner USD rankas Norden som den femte största ekonomin i Europa och den tionde största ekonomin i världen. När Carl Bildt var svensk utrikesminister fick han omdömet ”medium sized dog with big dog attitude”. Ett enat Norden skulle kunna kosta på sig en ”big dog attitude” utan att hånas.

Kalmarunionen 1.0 skapades i ett läge då Tyskland utgjorde ett utrikespolitiskt hot. I dag är det Ryssland som utgör det största hotet, men USA:s ändrade attityder gentemot Europa innebär också ett hot för de nordiska länderna. Dessutom har vi ett gemensamt intresse att bjuda motstånd mot den utveckling mot ett mer federalt och protektionistiskt EU som stöds av medlemsländer längre söderut.

Syskon kivas ofta. Vi skojar gärna om våra nordiska grannar eller ondgör oss över de skillnader som trots allt finns. Men vi är ändå mer lika varandra än de flesta europeiska länder är i förhållande till sina grannar. Det kunde vara en grund för att på allvar överväga ett fördjupat nordiskt samarbete, kanske till och med en Kalmarunion 2.0. Det borde kunna fungera bättre den här gången.