En gång hade jag en chef som var både klok och sympatisk. Något som inte är allom förunnat. Vid sidan av sin professionella karriär hade han lång erfarenhet som riksdagsman. Inte någon av de mest namnkunniga, men tillräckligt centralt placerad för att ha sett de stora elefanterna dansa.

”När de har kommit riktigt högt upp tror de att de är oåtkomliga”, förklarade han för mig en dag. ”De blir fartblinda och tror att reglerna inte gäller dem”.

Det finns många exempel. Ett som fallit i glömska vid det här laget gäller landshövdingen i Örebro län Sigvard Marjasin. År 1996, två år efter att han avgått, blev Marjasin misstänkt för att under sin tid som landshövding ha lämnat in manipulerade representationskvitton och dubbelfakturerat utlägg. Kvittona hade klippts sönder så att det inte skulle framgå vad som hade köpts.

Marjasin åtalades för trolöshet mot huvudman, bedrägeri och undertryckande av urkund. Han friades helt av rätten eftersom han i själva verket inte hade någon redovisningsskyldighet för utläggen för representation.

Tobleronehistorien kommer däremot inte glömmas i första taget. Socialdemokraten Mona Sahlin hade under sin tid som arbetsmarknadsminister i början av 90-talet vid flera tillfällen använt statens kontokort för privata utlägg på sammanlagt mer än 50 000 kr. Själv menade hon att hon ”tog ut ett förskott på lönen, och det kan väl de flesta göra”. En förundersökning inleddes men lades ner med hänvisning till att reglerna var oklara och inget brott kunde påvisas.

Den mest aktuella historien handlar naturligtvis om Anna Kinberg Batra. Efter att ha tillträtt som landshövding i Stockholms län rekryterade hon två bekanta, varav en nära vän, till länsstyrelsen. Den ena tjänsten utlystes bara genom en lapp i länsstyrelsens reception. Den andra utlystes inte alls. En tredje tjänst har gått till en person som inte uppfyllde kravet på akademisk examen. Enligt Justitieombudsmannen följde Kinberg Batra inte grundlagens krav på saklighet vid rekryteringarna. JO:s kritik ledde till att regeringen avslutade hennes förordnande som landshövding. Därmed missade man möjligheten att utkräva juridiskt ansvar.

Vi är säkert många som kan bidra med liknande berättelser om människor som borde vara föredömen, och inte varnande exempel.

Att människor som har nått de högsta nivåerna – kanske särskilt de som ”befordrats till sin inkompetensnivå” – tror sig ha så viktiga uppgifter att de kan sätta sig över gängse begränsningar, är säkert något som förekommer i alla länder och i alla samhällssektorer.

När det förekommer i Sverige är det ett problem för oss svenskar. Hur det fungerar utomlands får andra bekymra sig över. När det förekommer inom näringslivet är det inte bra, men allvarligast är det när toppskiktet inom politik och offentlig förvaltning drabbas av fartblindhet.

Jag frågar mig: måste vi leva med att de som nått de högsta höjderna ibland uppfattar sig som oåtkomliga? I viss mån ”ja”. Människans karaktär är som den är. Men den går att påverka.

Axel Oxenstierna brukar man ge äran för att ha skapat en oväldig ämbetsmannakår. Han skrev i en instruktion för ämbetsverket att ”ämbetsmannen skall handla med rikets bästa för ögonen”. Vid utnämning till offentliga tjänster menade Oxenstierna att man bör ”se på vars och ens kapacitet och varken på vänskap eller frändskap”. Det kravet kommer idag till uttryck i regeringsformens bestämmelse att ”vid beslut om statliga anställningar ska avseende fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet”.

Så har det inte alltid varit. Börd, pengar och lojalitetsband var en gång vägen till höga befattningar. Och lojaliteten var i första hand riktad mot kungen enligt principen ”man är till för den som betalar”. Idag är det skattebetalarna som finansierar såväl politiker som ämbetsmän. Det borde innebära lojalitet i första hand gentemot svenska folket, inte ”kungen” (det vill säga regeringen).

Men det håller inte alla med om. Många menar att ämbetsverken bör styras tydligare av regeringen och att de inte bör se sig som företrädare för allmänintresset så som det kommer till uttryck genom de lagar som riksdagen stiftar.

När jag började jobba i statsförvaltningen, för drygt 50 år sedan, fanns fortfarande en ämbetsmannatradition i Oxenstiernas anda. De som utnämndes till byråchef – en på den tiden hög och respekterad titel – var tvungna att göra den så kallade byråchefskursen. På det sättet skolades de höga cheferna, som ibland avancerade ännu högre, in i den tradition som skapade rättrådiga ämbetsmän med hög integritet. Det fanns i min omgivning flera exempel på den sortens hedervärda ämbetsmän. Det fanns också exempel på chefer som inte tvekade att tumma på reglerna och sanningen för att tillfredsställa politiska intressen.

Idag använder få uttrycket ”ämbetsman”. Mycket tyder på att det inte bara är ordet som har försvunnit. ”Offentliganställda” heter det numera, och få förväntar sig högre moral eller integritet av offentliganställda än av andra löntagare.

Det här går att förändra. Ett sätt är genom att verka för en attitydförändring. Det engelska uttrycket ”civil servant” betyder att ämbetsmännen är allmänhetens tjänare. En sådan tjänare bör se sig som ansvarig inför allmänintresset, och inte enbart vara politikens förlängda arm.

Ett annat sätt är genom regler. Återinför ämbetsmannaansvaret. Skärp kraven på att utnämningar bara baseras på professionell kompetens, även när det gäller de högsta tjänsterna. Och återinför gärna en motsvarighet till byråchefskurserna för att ge ledarna i offentlig verksamhet tillbaka den yrkesheder som är grunden för integritet och oväld.

Men se i första hand till att ”städa trappan uppifrån”. Om det är rent där blir det lättare att reformera resten av den offentliga förvaltningen i Axel Oxenstiernas anda.