”Mannaminne” är ett tidsmått med oklar definition. När jag studerade ekonomisk vetenskap fick jag lära mig att mannaminne är lika med tre år. Insikten att covid-19 var något allvarligt drabbade Sverige för fyra och ett halvt år sedan. Hur många minns i dag hur snacket gick när det begav sig? Och om vi inte minns, hur kan vi dra några lärdomar?

Den 12 mars 2020 gick hustrun och jag in i självpåtagen karantän. Inga mer besök i butiker. Mat, dryck, medicin och vad annat vi behövde levererades utanför dörren, med tre meters avstånd till budet. Inga resor med buss eller T-bana. Ingen närkontakt med familj eller vänner. Lik förb-t slog coviden till för oss båda i slutet av maj.

Under våren 2020 var Sverige i uppror. Opinionen krävde att mer skulle göras eller mindre skulle göras för att hantera pandemin. Statsepidemiologen Anders Tegnell på Folkhälsomyndigheten stod – som det föreföll – stabil i stormens öga med täta rekommendationer och besked om beslutade åtgärder.

Många krävde hårdare åtgärder och en nedstängning av stora delar av det svenska samhället. Diskussionen handlade också om munskydd: om de kunde skydda mot att bli smittad, hindra att man smittade andra, var verkningslösa eller till och med ökade risken för spridning av sjukdomen. Tegnell blev måltavla för en stor del av kritiken och han anklagades för att vara ansvarig för att tusentals svenskar dog i onödan. Det restes också krav på att regeringen skulle ta tag i rodret och besluta om mer drakoniska åtgärder.

Utomlands var politiker mer benägna att visa handlingskraft. Storbritannien var kanske det land där man gick hårdast fram med hänvisning till pandemin. I många länder såg man Sverige som ett varnande exempel på hur illa det kunde gå när man lät farsoten härja fritt.

Som jag konstaterade i det här blogginlägget i slutet av mars 2020 framstod coviden främst som ett hot mot riskgrupper i hög ålder. För andra kunde den närmast jämföras med en säsongsinfluensa. Framåt sommaren visste vi mer: inte minst hade jag själv kunnat konstatera att det var något mer än vanlig influensa. Men det som framför allt hade blivit känt var orsaken till den höga dödligheten på äldreboenden.

Det systemfel som jag beskrev i ett inlägg i oktober 2020 handlade om att många på äldreboenden aldrig fick någon medicinsk behandling när de insjuknade i covid-19. Det berodde dels på riktlinjer från Region Stockholm från 2017 att ”sköra” patienter på äldreboenden skulle vårdas på plats i stället för att överföras till sjukvården. Dels på att äldreboendena saknade tillgång till den medicinska personal och utrustning som behövdes för adekvat vård av covidsjuka. Den inkonsekvensen hade de beslutande i regionen inte förstått eftersom man hade politisk kompetens, inte medicinsk.

Det som gör det svårt att utvärdera hur Sverige drabbades av pandemin är att många av dem som avled med diagnosen covid-19 skulle ha dött ändå med en annan diagnos, bara något senare. Det går inte att bara räkna antal covidavlidna. Därför använder många utvärderingar begreppet överdödlighet, alltså hur många som sammanlagt avlidit under en period med pandemi jämfört med en period utan pandemi.

Många utvärderingar under den första tiden efter utbrottet tydde på att Sverige hade misslyckats jämfört med andra länder. Stark kritik riktades mot den svenska strategin; de hårda åtgärder som genomfördes i många länder sågs som ett föredöme. Men med tiden har bilden ändrats. I en intervju med Anders Tegnell i SvD i mars 2023 redovisades en ny studie av överdödligheten i Sverige och ett antal andra länder åren 2020–2022 jämfört med perioden alldeles innan pandemin. Jämförelsen visar att Sverige hade den klart lägsta överdödligheten av alla länderna i studien.

Bedömningen av olika länders strategi under pandemin handlar inte bara om dödligheten. Valet mellan hårdare restriktioner och en mer tillåtande linje påverkar också samhällsekonomiska kostnader av olika slag. En omfattande nedstängning av samhället får effekter för arbetslivet, utbildningssektorn och samhällsekonomin som är både långsiktiga och svårbedömbara. Det är också svårt att bedöma om smittspridningen hindras för gott eller bara skjuts framåt i tiden.

För Sveriges del framstår det nu, fyra och ett halvt år efter det första utbrottet av covid-19, som rimligt att dra två slutsatser. Den första är att ett alldeles för stort antal gamla på äldreboenden dog utan att få adekvat vård. Det berodde på ett politiskt beslut av Region Stockholm som inte vilade på medicinsk sakkunskap.

Den andra slutsatsen är att Sverige i övrigt klarade sig bra – trots eller på grund av en strategi utan omfattande nedstängningar och restriktioner.

I Sverige valde regeringen att hålla en låg profil och låta Folkhälsomyndighetens expert spela första fiolen. Den linje som Tegnell drev var inte stundens inspiration, den vilade i själva verket på epidemiologiska experters arbete och forskning under lång tid. Det man brukar kalla evidens eller ”vetenskap och beprövad erfarenhet.”

I flertalet andra länder spelade politikerna en betydligt mer aktiv roll. För dem var det viktigaste att visa handlingskraft och svara på människors oro.

Det som den svenska hanteringen av covid-19 lärde oss var att det finns saker som är så komplicerade att de hellre bör hanteras av professionella med kunskap än av politiker med vilja. Den lärdomen kunde gärna tillämpas på fler områden, för att det ska gå lika bra för Sverige i framtiden som det faktiskt gjorde under pandemin.