Det är statens plikt att slå ned på lagbrytare. Men idag har vi ett antal migrationslagar som en stor befolkningsandel inte respekterar. Så länge det är fallet lär vi få leva med konsekvenserna, skriver Lennart Göransson.
En gång för många år sedan befann jag mig med min hustru på Helsingfors flygplats Vanda. Hustrun frågade en uniformerad befattningshavare av något slag om det var förbjudet att röka. Svaret blev: ”Jo, det är det. Men man får.”
Tiderna förändras. Idag får man troligen inte röka inne på flygplatsen i Vanda. Men det finns annat som man får göra fast det är förbjudet.
Svenska medborgare är inte de enda som har rätt att bo i Sverige. Även EU- och EES-medborgare har rätt att bosätta sig i vårt land om de arbetar, studerar eller har tillräckliga medel för sitt uppehälle. Det kallas uppehållsrätt. Man kan också få rätt att bo här genom särskilt myndighetstillstånd – permanent eller för en avgränsad tid. För den som inte har rätt att bo i Sverige är det förbjudet att stanna i landet längre än som är tillåtet för turister.
Om någon gör något som är förbjudet är det statens ansvar att ingripa och se till att överträdelsen upphör. Det kan ske mer eller mindre aktivt. Om någon bryter mot förbudet att mörda en människa utlöser det normalt en hel del aktivitet, även om åtgärderna inte alltid röner framgång. Överträdelser mot förbudet att köra fortare än gällande hastighetsbegränsning leder mer sällan till aktivitet från polisens sida. Sker det så handlar det oftast om slumpvisa och glest utspridda kontroller.
Förbudet för EU-medborgare utan möjlighet att försörja sig genom förmögenhet eller arbetsinkomst att vistas i Sverige mer än tre månader har – vad jag känner till – aldrig lett till att rumänska tiggare tvingats åka hem igen.
Personer som befinner sig i Sverige trots att de inte har rätt att göra det kallas ibland ”papperslösa”. Det är förmodligen en direktöversättning av franska ”sans-papiers”. De ”papper” som avses handlar i första hand om uppehålls- och eller arbetstillstånd. Frankrike upplevde från slutet av 1800-talet en ökande immigration från i första hand de europeiska grannländerna, vilket ledde till att ett krav på ”carte de séjour” infördes 1917. Polisens barska krav ”Papiers!!!” intensifierades under ockupationen och Vichyregimen men är idag mer kringgärdat av villkor.
I dagens Sverige handlar ”papperslöshet” inte om oförmågan att på begär hala fram ett offentligt dokument ur innerfickan. Det handlar i stället om att befinna sig i Sverige utan att ha rätt att göra det.
Om man då uppehåller sig och permanent bor i Sverige, i strid mot ett förbud, är det så att man ändå ”får” göra det? På samma sätt som med rökförbudet i Vanda en gång i tiden? Många tycks mena att det är så.
Planerna på att införa av en ”angiverilag” har lett till omfattande kritik och protester. Företrädare för olika personalgrupper har menat att en sådan lag riskerar leda till att människor inte längre kommer att våga komma till skolan, vårdcentralen eller biblioteket. Men om utgångspunkten är att den som inte får befinna sig i Sverige inte heller gör det finns ju ingen som skulle kunna komma till de olika formerna av offentlig service, eftersom de befinner sig någon annanstans. För många gäller inte den utgångspunkten.
Att förslaget om ”angiverilag” nu uttunnas till oigenkännlighet hyllas av riksdagspartier, ledarskribenter, personalorganisationer och allmän opinion. Det förefaller råda bred konsensus i vårt land om att det som är förbjudet ändå ska vara tillåtet.
Flera av de problem som Sverige idag brottas med har sin grund i att människor som inte har rätt att vara här kan trotsa förbudet, med brett opinionsmässigt stöd. Så länge den opinionen är förhärskande lär vi också få fortsätta att leva med problemen.
