Det började som ett fredsprojekt. Kol- och stålgemenskapen och den ekonomiska gemenskapen skulle binda samman medlemsstaternas ekonomier så ”tight” att det skulle bli omöjligt att gå i krig mot varandra igen.

”Men krigen fortsatte ju”, säger kritiker som menar att fredsprojektet misslyckades. Och visst fortsatte de – men aldrig mellan EU-länder, varken de ursprungliga eller de som efter hand tillkom. Något annat hade ingen heller föreställt sig. Så som fredsprojekt har EU haft hundraprocentig framgång.

Det fanns större ambitioner än att bara bevara freden. Många ville också inleda en process för att ”ständigt föra Europas folk närmare varandra”. Det vore att gå för långt, menade ett antal länder i Europas periferi som Portugal, Storbritannien och de skandinaviska länderna. Frihandel var tillräckligt, och därför skapade man EFTA som ett alternativ.

Det fungerade ett tag, men så småningom blev det uppenbart för EFTA-länderna att man behövde tillgång till den större europeiska marknaden, inte bara frihandel inom EFTA-området. Ett efter ett hoppade EFTA-länder över till EU-sidan, så även Sverige.

Där står vi nu. Med den frihandel och tillgång till europamarknaden som vi redan från början ville ha. Men också med den europolitiska ambition som vi från början valde bort.

Det är svårt att säga om Europas folk under den här tiden verkligen har förts närmare varandra. Vi talar fortfarande olika språk. Det enda språk som fungerar som någon sorts ”lingua franca” hör till ett land som inte längre är medlem. Kultur, nyhetsförmedling och politik är i hög grad nationella, och vi vet inte mycket om vad folk i andra länder tycker och tänker. Det vi har fått är övernationella strukturer och mekanismer, men det är inte samma sak som att folken förts närmare varandra.

En sak många är upprörda över är det man uppfattar som en stor och kostsam EU-byråkrati. Det få känner till är att 94 procent av EUs budget går till annat än administrationen. Ett gigantiskt flöde av pengar går från medlemsstaternas skattebetalare för att sedan i form av bidrag och subventioner fördelas vidare av EU:s politiker och tjänstemän till ändamål som vi sällan har en aning om.

Pengar och regler – politikens traditionella verktygslåda. Att detaljreglera allt mellan himmel och jord har – vid sidan av bidragsflödet – blivit EU:s andra medel för att ”föra folken närmare varandra”. Det började som en god ambition: när ”eurosklerosen” hade fått Europas ekonomi att gå i stå på 1970-talet berodde problemen ofta på skillnader i standards och tekniska normer mellan länderna. Ett omfattande arbete med harmonisering av regler avlägsnade många av de tekniska handelshindren under de följande decennierna. Idag har regelarbetet utvecklats till det absurda. De fastsittande kapsylerna på plastförpackningar är bara det senaste exemplet.

I EUs parlament finns alla politiska schatteringar representerade, från höger till vänster. Det borde borga för en balanserad väg mellan ytterligheter åt något håll. Men ser man på hur EU i praktiken utvecklas får jag trots det ett starkt intryck av att unionen präglas av socialistiska tankefigurer. Det som dominerar är ökade resurser till centrala funktioner för att finansiera olika slag av bidrag och subventioner.

Till det kommer fäblessen för att reglera allt som kan regleras. Marknadsliberalismen har få supportrar, en försvann med Brexit. Och på senare tid: allt högre röster för protektionism. Som ett litet och utrikeshandelsberoende land behöver Sverige tillgången till den europeiska marknaden. Men vi är också beroende av handeln med länder utanför EU. Europeisk protektionism hotar Sveriges fundamentala intressen.

Dagens EU är inte det EU som Sverige behöver. Man brukar säga att det finns två strategier att välja på när man inte är nöjd med sakernas tillstånd: ”voice” och ”exit”. De som drömmer om Swexit kan fortsätta att drömma, det kommer inte att ske. Det skulle inte heller ligga i Sveriges intresse att utsätta sig för det som nu drabbar Storbritannien eller, på grund av vår litenhet, något ännu värre.

Det finns i den europeiska diskussionen tankar om att allt inte behöver vara likadant för alla medlemsstater. Kritikerna har talat om ”cherry-picking”, alltså att plocka russinen ur kakan. Andra har, med större förståelse, talat om ”l’Europe à deux vitesses” (Europa med två hastigheter). Men om det ska bli möjligt att genom ”voice” driva frågan om alternativa modeller för det svenska EU-medlemskapet måste det bygga på en ökad medvetenhet om vad som händer i EU och hur unionen utvecklas. Där har den svenska medievärlden i hög grad svikit sitt uppdrag.

Som svensk mediekonsument vet jag idag väldigt lite om utvecklingstendenser i europolitiken. Jag vet mindre än jag borde om ledande politiker i andra EU-länder och vad de står för. Och jag borde få veta mycket mer om hur de som representerar Sverige i praktiken har agerat när beslut förbereds och avgörs i Strasbourg och Bryssel.

Exemplet med den fördubblade sill- och strömmingskvoten för centrala Östersjön är belysande. Landsbygdsminister Peter Kullgren är besviken, men säger att ”längre än så vågade inte jag trycka de här förhandlingarna. Risken hade då varit uppenbar att man inte hade lyssnat på oss”.

Spanien är i EU-kretsar beryktat för att sätta käppar i hjulen för alla förhandlingar genom extrema positioner och orimliga krav. På så sätt blir de inte älskade. Däremot blir de enormt framgångsrika. Om de inte får igenom sina krav på det område förhandlingen gäller så kompenseras de i stället på ett annat område. Det man brukar vilja ha är pengar, och bidragskranen har genom åren flödat generöst över Spanien.

Det är troligen en omöjlig uppgift att försöka lära svenska förhandlare att bli som spanjorer. Men vad som skulle vara möjligt är en skärpt och kritisk journalistisk bevakning av hur svenska representanter agerat i såväl Parlamentet som i Rådet, och inte minst i de arbetsgrupper där tjänstemän från det svenska Regeringskansliet förbereder besluten.

Vi fick inte det EU vi egentligen ville ha. Vi skulle kunna få det – men för det måste vi släppa vår konsensusmentalitet och bli betydligt tuffare i våra krav. Vägen dit går genom en aktiv och kritisk mediebevakning.