När året går mot sitt slut befinner vi oss inte längre i samma värld som för ett år sedan. Den värld som byggde på fördrag och internationella rättssystem har ersatts av djungelns lag, där den starkaste bestämmer vad som gäller.

Vi, och Europa, hotas på tre fronter, av tre aktörer och med tre strategier: Ryssland hotar oss militärt, tills vidare genom kriget mot Ukraina. Kina hotar oss ekonomiskt, genom marknadsmakt och företagskontroll. Och den militanta islamismen – med Iran som primus motor – hotar oss genom migration och infiltration.

Till det kommer att USA efter 80 år slutar curla Europa på ett sätt som fått våra militära och ekonomiska muskler att förtvina. Ett sätt som gjort det möjligt för Europa att ägna sin politiska kraft åt trams och strunt.

De multinationella organisationerna har förlorat sin relevans. World Trade Organization har inte kunnat förhindra att tullar används för politisk utpressning och protektionism. Förenta nationerna har inte kunnat förhindra eller avsluta krigshandlingar, och har idag inte mycket högre prestige än Nationernas förbund hade när man fegade ur och förvägrade Åland att tillhöra Sverige.

EU:s roll har sedan gemenskapernas tillkomst förändrats i grunden: Från början handlade det om att omöjliggöra krig mellan medlemsländerna, och det har man hittills lyckats med. Visserligen har krig utspelats i EU:s närhet, och EU-länder har deltagit i krigshandlingar mot icke-EU-länder, men det fanns aldrig någon avsikt eller möjlighet att göra det till en fråga för gemenskapen.

Senare blev uppgiften att skapa en inre europeisk marknad, där varor, tjänster, kapital och arbetskraft kunde röra sig fritt utan nationella hinder. Vi är inte där än men har kommit en bra bit på väg.

Idag har EU två helt dominerande uppgifter: Att vara en gigantisk bidragsapparat som fördelar avgifter från medlemsländerna till olika politiskt bestämda ändamål. Och att besluta om detaljregleringar på en rad olika områden som blir bindande för medlemsländerna.

När USA tvingar Europa att växa upp och stå på egna ben ställs helt andra krav på EU. Den viktigaste uppgiften blir att möta de tre hoten, allt annat måste bli sekundärt.

När det gäller det militära hotet från Ryssland har EU inga möjligheter att spela första fiolen. Tidigare försök att skapa ett militärt samarbete genom WEU – Västeuropeiska Unionen – har för länge sedan runnit ut i sanden. De strukturer och den erfarenhet som behövs finns i stället i Nato. Gör USA allvar av hotet – eller löftet – att lämna NATO blir organisationen i stället Europas verktyg för att skydda oss mot militärt hot. Förhoppningsvis i fortsatt samarbete med Kanada.

EU kan däremot skydda Europa mot det ekonomiska hotet från framför allt Kina. Dessvärre ser det för närvarande ut som om man sätter sin lit till protektionism. Den rätta vägen vore att boosta det europeiska näringslivets dynamik och effektivitet och att skapa en gynnsam miljö för innovation och entreprenörskap. Det är åtgärder som många har efterlyst, bland annat Draghi-rapporten, men där än så länge inget av betydelse har hänt.

EU kan också spela en roll när det gäller att bekämpa aggressiv islamism. Det handlar dels om invandring och återvandring, dels om kampen mot terrorism, organiserad brottslighet och pseudokrigföring. Men en stor del av ansvaret för att försvara det västerländska demokratiska samhället faller på den nationella nivån.

EU kan ha en viktig roll att spela för att försvara Europas sak i den nya världsordningen. Men det kräver att man avvecklar stora delar av den verksamhet som idag kräver orimligt mycket kraft och resurser. Låt medlemsländerna själva ta ansvar för vilka djur och växter som är viktigast att skydda, vilken social- och familjepolitik som bäst rimmar med traditionella värderingar, hur långt skyddet för den personliga integriteten bör sträcka sig och mycket annat. Och om medlemsländer vill ha en omfattande bidragspolitik av socialistiskt snitt – låt dem bestämma det själva i stället för att försöka skapa en överrock som är lika för alla men som passar för ingen.