Läser i nyhetsmagasinet Realtid att totalkollaps hotar svensk vindkraft. Trots att olika medier länge vittnat om problem med vindkraften kommer det som en chock att det är så illa. Två jättekonkurser, noll beställningar av nya turbiner, 95 procent av nya projekt stoppas av kommunerna, som därför inte heller får del av de ”stimulanspengar” som avsatts av regeringen. Även försvarsmakten sätter käppar i hjulet för många projekt.

Ett av problemen tycks vara att vindkraften inte tjänar pengar när det blåser för att priset då faller som sten. Och när det inte blåser tjänar man inte heller pengar eftersom man då inte har någon el att sälja. Ett annat problem är ”not-in-my-backyard”-syndromet.

Det här tycks inte skrämma våra politiker. Fem partier är fortfarande oreserverat för fortsatt utbyggnad. Två – KD och SD – är också för, men med vissa reservationer.

Att politiska satsningar barkar käpprätt åt skogen har dessvärre blivit något vi får vänja oss vid. Det gröna stålet är ett exempel, där Northvoltskandalen inte varit illa nog för att ompröva Hybrit- och Stegraprojekten.

På den kommunala nivån är exemplen legio: politiskt beslutade satsningar har alltför ofta kostat mycket mer och tagit mycket längre tid att genomföra än man ursprungligen ställt i utsikt. Och än värre – nyttan för kommuninvånarna har ibland visat sig minst sagt tveksam.

Det som är gemensamt för många misslyckade ekonomiska satsningar är att de som beslutar inte drabbas personligen när det går fel. Politiker satsar skattebetalarnas pengar, inte det egna partiets kassa och än mindre det egna sparandet.

När en entreprenör satsar på ett projekt med egna pengar betyder det chans eller risk. Chans att det går bra och att det går med vinst. Risk för flopp, och då förlorar man det man satsat. Då fungerar det inte att vara lättsinnig, att gå till beslut utan att noga ha värderat utsikterna till framgång. Det duger inte att vara ansvarslös eller att låta sig förföras av drömmar om lovande framtidsutsikter.

Ekonomiskt risktagande är något som i första hand bör ankomma på privata näringsidkare. Visst måste politiker ibland fatta ekonomiska beslut där utgången inte är hundraprocentigt given, särskilt när det gäller kärnverksamheter som infrastruktur och försvar.

Men dagens situation är att politiker i alltför hög grad satsar skattebetalarnas pengar i riskprojekt som man inte har rätt kompetens att bedöma och inte heller tillräckligt starka incitament att undvika.

Länder står ibland utan regering; rekordet innehas av Belgien som i 541 dagar från valet i juni 2010 saknade regering. Nästan ett och ett halvt år utan möjlighet att besluta om politiska satsningar. Och den allmänna meningen är att Belgien aldrig har fungerat så bra som under den perioden.

Sverige skulle utan tvekan fungera bättre om våra politiker tog ett halvt steg tillbaka och överlät beslut om riskfyllda projekt till dem som riskerar egna pengar – inte andras. Men det vore kanske för mycket att begära.