Göranson: Internationell rätt i trångmål

Enligt ett talesätt sitter all rätt i spjutstångs ände. Det kan tolkas som en kritik mot rättssystemet i sig: Att makten, vapnen eller våldsmonopolet ”til syvende og sidst” får rätt, oavsett vad lag eller moral säger. Men det kan också betyda ett erkännande av en grundläggande förutsättning för juridiken, nämligen att domar saknar verkan om det inte finns makt att genomdriva det som beslutas.

I vårt rättssystem faller den senare uppgiften på myndigheter som Kriminalvården (som låser in den som dömts till fängelse), Polismyndigheten (som tar emot frivilliga bötesbetalningar och vid behov ingriper fysiskt) samt Kronofogden (som svarar för indrivning av obetalda böter).

En annan av rättssystemets grundstenar är hur man bestämmer vad som är rätt. Den i Sverige förhärskande uppfattningen är att rätt är vad folkviljan genom riksdagsmajoriteten har bestämt ska vara rätt. Den modellen brukar kallas rättspositivism.

Det finns kritik mot rättspositivismen. Någon tillspetsat sägs ibland att ”domstolarnas uppgift inte är att skipa rätt utan att utdöma påföljder”. En annan kritik handlar om att modellen kan öppna för att en politisk majoritet kan ”köra över” minoriteters legitima rättigheter.

Det främsta alternativet till rättspositivismen är naturrätten, som hävdar att det finns en universell, moralisk rätt som står över människostiftade lagar.

Så ser det ut på det nationella planet, i Sverige. Men hur fungerar rätten på den internationella nivån? I Sverige har vi av tradition ett högt – nästan gränslöst – förtroende för den internationella rätten som vi uppfattar som ett litet lands bästa skydd i en ond värld.

När det gäller den första aspekten, genomdrivandet, kan vi konstatera att den internationella spjutstången är skäligen trubbig, för att inte säga mjuk.

Internationell rätt genomdrivs främst genom diplomatiska påtryckningar, ekonomiska sanktioner, internationella domstolar och i sista hand militära insatser. Det finns ingen global världspolis, inte heller några övernationella fängelser. Ingen överstatlig regering existerar som kan tvinga stater att lyda. Därför bygger systemet till stor del på staters frivilliga samarbete, avtal och gemensamma intressen.

Inte heller lagstiftningen sker på samma sätt som i ett nationellt rättssystem. Det finns alltså inte något centraliserat parlament som stiftar lagar för alla länder. I stället skapas reglerna genom avtal mellan suveräna stater och genom gemensam praxis. Avtal som stater har förhandlat fram, ofta med FN:s medverkan, blir bindande för de stater som skriver under och ratificerar dem. Internationella domstolen i Haag (ICJ) och Internationella brottsmålsdomstolen (ICC) kan sägas ha en lagstiftande funktion genom sin tolkning av internationella traktater och avtal, sedvanerätt och allmänna rättsprinciper. ICJ är ett av FN:s sex huvudorgan medan ICC är fristående och har 125 medlemsländer. Bland annat USA, Ryssland, Kina, Israel och Sudan erkänner inte ICC.

Den svenska tilltron till den internationella rättsordningen och folkrätten hänger historiskt samman med vårt förtroende för FN. Det beror inte bara på att FN:s två första generalsekreterare var skandinaver, vi har också valt att se FN som de små och goda ländernas värn mot krigets och hatets kolportörer.

Men världen förändras, och FN med den. Med 51 ursprungliga grundarländer har medlemskretsen idag vuxit till 193. Av dessa räknas 25 som fullständiga demokratier och ytterligare 48 som demokratier med anmärkningar. Att en majoritet av FN-medlemmarna inte har status som demokratier – med eller utan anmärkningar – har självfallet betydelse för hur organisationen prioriterar och fokuserar. Även på det folkrättsliga området.

Den omedelbara reaktionen på årets utnämning av fredspristagare var översvallande. Den norska nobelkommittén hyllades för stödet för folkrätten. Men redan efter några dagar kom smolk i glädjebägaren. Pristagaren visade sig ha starka sympatier för länder som Kina och Kuba. Därtill hade hon sett censur som det lämpliga svaret på islamistiska hot.

Folkrätten är en vacker tanke: Rätt och rättvisa i och mellan alla världens länder. Men i verkligheten befinner sig skeppet på en vådlig resa mellan Skylla och Karybdis: på ena sidan stormakter som driver sin geopolitiska agenda som man behagar, på den andra internationella samfund som domineras av medlemmar med bristande demokrati. Folkrättens fru Justitia står utan svärd, och gläntar dessvärre alltför ofta på ögonbindeln.

Att skylla på naivitet känns inte längre som ett hållbart försvar för välmenande förvillelser. I en orolig värld måste vi även i Sverige sätta realismen i förarsätet.