De som naivt tror att det räcker med förhandlingar för att stoppa Irans kärnvapenprogram har tydligen sovit de senaste tjugo åren. Igen och igen har den iranska regimen ljugit för oss. Detta skriver Lennart Göransson.
Med en kompis låg jag på taket till badplatsens omklädningshytt och sprätte grus på de som fanns nedanför. Vi kunde ha varit 10 år eller så, busiga men inte direkt elaka.
Samma kväll gick jag och de andra grabbarna genom skogen efter att ha spelat fotboll på ängen. På stigen kom en man med en batongliknande käpp i handen. Han frågade om det var vi som hade slängt sand i ögonen på hans flickor, något alla förnekade. Så upprepade han frågan till oss var och en, och liksom de övriga försäkrade jag att det inte var jag. Att inte ljuga i det läget hade varit ren galenskap, inte minst eftersom mannen ansågs lida av ”nervösa besvär” – det vill säga inte vara fullt tillräknelig.
Barnuppfostran handlar bland annat om att inskärpa vikten av att alltid tala sanning. Det är viktigt för de vuxna eftersom det ger kontroll över vad barnet har gjort eller tänker göra. Men inte alltid ändamålsenligt för barnet.
Även i umgänget vuxna emellan hyllar vi sanningen. Att andra talar sanning är praktiskt, det ger högt prognosvärde. Men många vill också gärna själva tala sanning, kanske vi svenskar i synnerhet, eftersom det befäster tilliten mellan människor. Därför föreställer vi oss gärna att alla fungerar på det sättet. Vill man odla en affärsrelation kan det löna sig att tala sanning. Då kan en ”deal” leda till ”win/win”.
Dessvärre finns stora fördelar med att ljuga som gör att många föredrar det alternativet. Särskilt om man inte är beroende av att motparten litar på mig fortsättningsvis, exempelvis om man vill sälja något genom en engångsaffär.
För dem som inte är kulturellt impregnerade med sanningskravet som en icke förhandlingsbar norm innebär avtal och överenskommelser en balansgång mellan vad som i det enskilda fallet är mest förmånligt – att ljuga eller tala sanning.
På den globala nivån finns ingen internationell lag i egentlig mening, eftersom ingen världspolis kan genomdriva en sådan lag mot ett lands vilja. Allt styrs av avtal och överenskommelser. Och utfästelser i sådana avtal kan vara sanningsenliga eller lögnaktiga.
Efter USA:s angrepp mot Irans kärnanläggningar kräver alltför många nu förhandlingar. Föreställningen är uppenbarligen att världen på så sätt ska bli av med det iranska kärnvapenhotet. Att Iran ska lova att aldrig tillverka en atombomb. Det har regimen lovat förut, utan att ge upp arbetet med att ändå framställa en sådan bomb. Varför diplomati och förhandlingar den här gången skulle leda till sanningsenliga utfästelser är inte bara oklart, det är osannolikt.
Skurkstater som Nordkorea, Ryssland och Iran har inget intresse av att framstå som sanningsenliga, deras mål är i stället att framstå som starka, att injaga respekt. Inte helt olikt klanledares attityd. Deras utfästelser styrs av vad som är mest fördelaktigt, inte av vad som är sant eller vad man har för avsikt att respektera.
Att förhandla med Iran innebär inget annat än att ställa in attackerna och på så sätt skapa utrymme för fortsatta ansträngningar att framställa en iransk atombomb. Vill vi i stället skydda oss mot en sådan utveckling finns ingen annan möjlighet än att utradera Irans förmåga att bli en kärnvapenmakt – viljan kommer att finnas kvar så länge mullorna styr.
