Göranson: Is i magen bättre än folkrätt
Lag som inte upprätthålls av makt är inte lag. Om man trots det insisterar på den så förvandlas lagen till ett skämt. Ska folkrätten betyda något måste vi försvara den, skriver Lennart Göransson.
USA:s och Rysslands agerande visar att folkrätt inte har någon betydelse för dem. Den upprördhet som europeiska ledare ger uttryck för lär inte imponera på vare sig Trump eller Putin. Istället för verkningslösa fördömanden är det dags att välja en smartare taktik som kan få effekt.
Internationell rätt är ett begrepp som är viktigt för filosofer, teoretiker, jurister och politiker. Det är ett regelverk som grundas på avtal och oskrivna sedvanerättsliga normer och som styr relationerna mellan suveräna stater och internationella aktörer. Den internationella rätten innefattar dels folkrätt, som reglerar offentliga relationer, dels internationell privaträtt för tvistlösning i internationella relationer.
Ett gammalt svenskt ordspråk säger att ”all rätt sitter i spjutstångs ände”. Problemet med folkrätten är att det inte finns någon spjutstång. Det finns ingen polis som kan tvinga stater att rätta sig efter de regler man – åtminstone på papperet – kommit överens om. Det finns inga fängelser som kan inkapacitera en trilskande stat. Det finns internationella domstolar, men deras utslag har inte större effekt än en rekommendation.
Trots det har vi levt i fiktionen att världen är ett rättssamhälle. Att folkrätten styr världen, med FN som parlament och regering och dess generalsekreterare som president. För en liten stat som Sverige vore det bra om världen fungerade på det sättet. Därför har folkrätten och FN hyllats i vårt land sedan Dag Hammarskjölds dagar. Trots att bara en minoritet av FN:s medlemsländer idag är demokratiska rättsstater.
Rysslands krig mot Ukraina och Trumps olika utspel gör det tydligt att vi inte längre lever i den världen – om vi nu någonsin har gjort det. Det är inte något vi önskar, men något vi har att förhålla oss till.
Det är svårt att förstå Ukrainas vänners ansträngningar att konstruera en modell för säkerhetsgarantier efter ett vapenstillestånd när Ryssland aldrig kommer att sluta avtal om eldupphör med sådana garantier. Eller i varje fall aldrig respektera ett sådant avtal.
Och när det gäller Grönland är det svårt att förstå de europeiska ledarnas hänvisningar till folkrätten – med darr på rösten – när en sådan folkrätt uppenbarligen inte ingår i Trumps föreställningsvärld.
Men även mobbningsoffer kan vända en svår situation genom smartare taktik än uppgiven gråt. Att väcka respekt fungerar ofta bättre än att hoppas på medlidande.
Att veta vad som vore den bästa taktiken kräver djupare insikter än vi vanliga nyhetskonsumenter har tillgång till. Man kan hoppas att Europas ledande politiker har tillgång till sådana insikter. Men framför allt att de har is i magen och inte nöjer sig med politiskt korrekta deklarationer utan effekt.
Kanske vore det bättre att lägga förhoppningarna om ett eldupphöravtal åt sidan och i stället satsa allt på att stärka Ukrainas ekonomi och militära kapacitet fram till den dag då Rysslands ekonomi kollapsar. Många menar att den dagen inte är alltför långt borta. Och det var ju ekonomisk kollaps som en gång fick Sovjetunionen att upplösas och satte punkt för – eller åtminstone pausade – det kalla kriget.
Kanske vore det också bättre att släppa indignationen över Trumps chockerande förhandlingstaktik och i stället rikta in oss på mest förmånliga villkor för det som USA troligen eftersträvar: omfattande militär närvaro på Grönland och exploatering av naturtillgångar.
Och, som sagt, bättre att ha is i magen.
