Plötsligt händer det. Sovjetunionens kollaps 1991 och Assadregimens fall i Syrien 2024. Hoppet för 33 år sedan att Ryssland skulle bli ungefär som Sverige har inte förverkligats. Nu hoppas vi att det går bättre för Syrien, även om mycket känns osäkert när det gäller de nya herrarna.

Så här långt kan man i alla fall glädja sig åt att den ofattbart grymma förföljelsen av oppositionella har upphört. Syriens nye ledare Ahmad al-Shara säger att HTS (gruppen som störtade Assadregimen och som tidigare styrt Idlibregionen) kommer att upplösas. Men fria val kan dröja, enligt uppgift fyra år. Innan dess krävs bland annat en folkräkning och antagandet av en ny konstitution.

I Sverige brukar vi inte bekymra oss särskilt när det gäller konstitutioner, varken utomlands eller i vårt eget land. Det kan möjligen bero på att vår egen grundlag slår fast folksuveränitetsprincipen, vilket något hårdraget innebär att politiken står över lagen. Däremot ser vi gärna allmänna val som det enda kriteriet på om det råder demokrati i ett land.

I länder som Syrien röstar folk normalt på den klan man tillhör, eller åtminstone på sin egen etniska eller religiösa grupp. Bland de etniska grupperna finns syriska araber, greker, armenier, assyrier/syrianer, kurder, tjerkesser, mandéer och turkar. Religiösa grupper innefattar sunniter (största gruppen), kristna, alawiter, druser, ismailiter, mandéer, shiiter, sufer, yazidier och judar. I dagsläget skulle alltså en folkräkning kunna ge samma resultat som ett allmänt val när det gäller fördelningen av den politiska makten.

Det är inte så vi tänker oss att val ska fungera. Mycket förenklat föreställer vi oss att det finns olika ideologier för hur ett land ska styras, att politiska partier representerar de olika alternativen och att väljaren gör ett individuellt val av ett politiskt program. Sedan styrs landet enligt den modell som flertalet har röstat för. Det betraktas inte som konstigt om medlemmar i en familj röstar på olika partier.

”Allmänna-val-demokratin” bygger alltså på individualism – att den enskilde väljaren är fri att rösta utifrån sitt samvete och sina politiska övertygelser. Individualism förutsätter i sin tur en fungerande stat med ett våldsmonopol som skyddar medborgaren effektivare än klanen kan göra. Och för att etablera en sådan stat krävs bland annat en ekonomisk bas i form av ett fungerande system för beskattning. Vidare ett rättssystem som gör att folk inte tvingas in i korruption, och som effektivt skyddar yttrande- och pressfriheten.

Syrien har en hel del att jobba med innan allmänna val fungerar på ett sätt som vi föreställer oss att de ska fungera. Kanske det inte handlar om fyra år. Kanske Syrien aldrig blir som Sverige.

När västländer med våld eller pengar ingripit för att förändra den politiska situationen i andra länder har vi ofta stirrat oss blinda på etablerandet av allmänna val, som om det vore det enda kriteriet på ett samhälle som vi uppfattar som demokratiskt.

I en tänkvärd understreckare i Svenska Dagbladet erinrar Horace Engdahl om hur man i det gamla Kina delade in världen i artiga vasaller och sådana folk som inte förstod att de egentligen var underställda den kinesiske kejsarens suveränitet, till exempel folken i Europa. ”Den västerländska imperialismen kom så småningom att anamma ett likartat tänkesätt”, skriver Engdahl, och menar att vi västerlänningar vill att folk i avlägsna delar av världen ”erkänner att våra värderingar är de bästa och gäller för alla människor – med ett fint ord att de är universella”.

Även i Sverige har det förekommit att människor röstar utifrån sin grupptillhörighet. Arbetaren röstade på SAP, landsbygdens folk på Bondeförbundet, folkskollärarna på Folkpartiet och direktörerna på Högerpartiet.

Den tendensen är inte lika stark längre: individuella värderingar spelar större roll även om det finns yrkesgrupper där partisympatierna kan ha en slagsida åt ett visst håll. Det mest påtagliga exemplet på ”klanröstning” har uppträtt i vissa invandrargrupper där kandidater med framgång bedrivit valrörelse riktad specifikt mot människor med samma ursprung.

Vi kan glädja oss åt att en auktoritär regim har störtats i Syrien, och hoppas att det som nu följer kommer att ge ett bättre liv för alla de etniska och religiösa grupper som bor där respektive vill återvända dit. Men vi bör inte ha orealistiska föreställningar om att Syrien nu blir som Sverige eller bekymra oss om hur snart man håller allmänna val av västerländsk modell.

Låt oss hellre oroa oss för att val i vårt eget land inte alltid fungerar på det sätt som är tänkt.