Det är inte första gången tiderna känns mörka. Betydligt värre måste det ha känts åren 1939–1945, åtminstone för vuxna som förstod vad som hände. Själv var jag mest irriterad över att tvingas ersätta smöret med ”snabbkräm” på smörgåsen.

En smula ödesdigert kändes det ändå när mörkläggningsskivorna sattes upp för fönstren till kvällen. Vad var det som hotade där utanför? Regeringen balanserade på en knivsegg mellan eftergifter till Hitler och en alltför senkommen upprustning av det svenska försvaret. Så tog kriget slut och alla blev glada. Ett tag åtminstone.

Sedan kom 50-talet med det kalla kriget. På kortfilmsbiograferna varvades inslag med lätt- eller oklädda damer med skrämmande beskrivningar av atombombskriget. Vi var rädda för atombomben, på riktigt. Och lugnare blev vi inte av Civilförsvarsstyrelsens broschyr Om kriget kommer som delades ut till alla hushåll från 1952 och som uppmanade oss att genast kasta oss under närmaste bord när atombomben exploderar.

Regeringen balanserade återigen på en knivsegg mellan försäkringar om Sveriges neutralitet i händelse av krig och utvecklingen av det fjärde största flygvapnet i världen – i absoluta tal. Jag bodde inte så långt från en flygflottilj och kunde följa hur Spitfire, Mustang och SK16 efter hand ersattes med J21, Flygande Tunnan och Lansen.

Så tog kalla kriget slut och alla blev glada. Ett ganska långt tag. Internationella avtal gjorde det mindre troligt att vi faktiskt skulle behöva uppleva atombombskriget. Warszawapakten och Sovjetunionen avvecklades.

Försommaren 1990 var jag i Berlin och kunde vandra genom Brandenburger Tor in i Östberlin utan att någon brydde sig. På andra ställen fanns fortfarande gränskontroller. Äntligen skulle det vara slut på de mörka tiderna. Och i Sverige behövde regeringarna inte längre balansera på en knivsegg. I stället avvecklade man det svenska försvaret. Men nu är tiderna mörka igen.

Ryssland drivs fortfarande av de expansionistiska traditioner som mongolerna hade i bagaget när de som Gyllene Horden dominerade Kievriket under 250 år och flyttade rikets tyngdpunkt till Moskva. Tsarryssland från 1500-talet, Kejsardömet Ryssland från 1700-talet och Sovjetunionen från 1922 präglades alla av auktoritär inrikespolitik och aggressiv utrikespolitik. Och ränderna går aldrig ur. Av den korta perioden med glasnost och perestrojka syns idag inga spår. Före detta sovjetrepubliker som Ukraina, Georgien, Moldavien, Vitryssland, de tre baltiska staterna och flera andra har all anledning att misstro Rysslands långsiktiga avsikter.

Kina har under sin mångtusenåriga historia gått igenom erövringar från omvärlden, inbördes strider och utrikes expansion. Mongolväldet och Gyllene Horden ses av kineserna som ett uttryck för kinesisk dominans som sträckte sig ända till länder i Centraleuropa. Efter att mongolväldet föll inledde Kina en aktiv utrikespolitisk expansion från början av 1400-talet med handels- och upptäcktsresor runt östra och södra Asien samt Östafrika. Men i mitten av 1400-talet bröts närmandet till omvärlden och Kina slöt sig inåt.

Idag har Kina åter gått in i en expansiv fas som präglas av auktoritär inrikespolitik och aggressiv utrikespolitik. Det handlar inte bara om att infoga Tibet, Xinjiang och Hongkong i enhetsstaten och att vilja erövra Taiwan. Kinas verktyg för att utvidga sitt inflytande går via de kinesiska företagen som i praktiken styrs av kommunistpartiet.

Genom kinesiska företags expansion i stora delar av världen – i synnerhet i Afrika och den ”globala södern” men också i Västeuropa och USA – utvidgar folkrepubliken sin kontroll med andra medel än ett traditionellt erövringskrig.

Iran är idag den mäktigaste spelaren i det muslimska erövringsprojekt som inleddes efter Muhammeds död år 632. Islams anspråk på världsherravälde har historiskt förvaltats av olika imperier. Islamska kalifat har under olika tider behärskat området från södra Frankrike i nordväst till floden Indus i sydöst. Senare blev det osmanska riket ledande islamsk stormakt med tyngdpunkt i Anatolien och en utbredning som inkluderade Sydosteuropa, Nordafrika och Mellanöstern.

Kampen för islams herravälde drivs numera vidare i flera olika skepnader. En är etablerade statsbildningar som kontrolleras av islamistiska teokratier. En annan är terrororganisationer med stöd från muslimska stater men med viss autonomi. Den idag viktigaste aktören är Iran, som präglas av auktoritär inrikespolitik och aggressiv utrikespolitik. Iran bedriver ett proxykrig mot hela västerlandet genom terrorgrupper som Hamas, Hizbollah och huthimilisen, genom terroruppdrag till kriminella, genom cyberattacker och infiltration, genom migration och genom desinformation och påverkanskampanjer.

Vi lever utan tvekan i mörka tider. Men det kanske vi människor alltid har gjort, utom under kortare lugna perioder? Var det inte krig eller pest så var folk förr i alla fall rädda för djävulen. Så här beskrivs hotet i psalm 237:

Mörkrets furste stiger ned,

hotande och vred,

han rustar sig förvisst

med våld och argan list.

Likväl vi oss ej frukte.

Det är en bra attityd. Oavsett om mörkrets förste heter Putin, Xi Jinping eller Khamenei båtar det föga att vara rädd. Bättre då att vara klok. Men hur kloka är vi egentligen i de mörka tiderna?

Att avsluta Rysslands krig mot Ukraina med ett fördrag som låter Putin framstå som segrare inför hemmaopinionen vore inte klokt. Kriget har skadat Ryssland ekonomiskt och materiellt, men militär kapacitet kan byggas upp igen till nästa gång. Eventuella utfästelser i ett avtal om fred eller vapenstillestånd gäller bara så länge de är till Rysslands fördel. Inget tyder på att Ryssland kommer att vilja ge upp sina expansionistiska ambitioner. Det enda som kan sätta en gräns är förmågan.

Att behandla Kina som en marknadsekonomisk affärspartner vore inte klokt. Många företagare har lockats av affärschanser i Kina och på den svenska marknaden har vi låtit kinesiska intressen få ett allt starkare inflytande i svenska företag och projekt. Vi har varit sena med att uppmärksamma riskerna med informationsteknologi som kan kontrolleras från Beijing. Men bakom Kinas snabbt ökande närvaro på den internationella marknaden ligger en geopolitisk agenda där kommunistpartiets ledning håller ett fast grepp i kopplet.

Att falla till föga för den till stor del Iranstödda islamismen vore inte klokt. Hur vidrigt det än är när Irans proxykrigare offrar sitt eget folk – inklusive kvinnor och barn – för att skapa opinion mot Israel och judar generellt, så får det inte trolla bort vem som angriper och vem som försvarar sig.

Islams strävan att expandera och kontrollera världen underlättas om vi i missriktad tolerans blundar för att FN och ledande medier är ”nyttiga idioter”, att flera riksdagspartier rider på vissa invandrargruppers antisemitism och att skattebetalarna tvingas finansiera organisationer som är motståndare till allt som vårt västerländska samhälle har uppnått under många hundra års utveckling.

Det är hög tid att bli klokare. Då klarar vi mörka tider.