Långtidsarbetsarbetslösheten ligger nu på samma nivå som för 15 år sedan, omkring 150 000 personer. Det är främst lågutbildade utrikesfödda som är långtidsarbetslösa. Eftersom en halv miljon av Sveriges invånare föddes i fem länder med rudimentär skolutbildning framstår inte antalet långtidsarbetslösa som någon hög siffra. Lennart Göranson skriver att varken den nuvarande eller någon annan regering skulle vilja eller kunna genomföra åtgärder som kunde radera ut långtidsarbetslösheten.
Enligt den senaste statistiken var 148 000 personer långtidsarbetslösa i maj 2024. Det motsvarar 30 procent av det totala antalet arbetslösa. Som långtidsarbetslös räknas de som varit arbetslösa i minst 27 veckor.
SCB:s definition av arbetslös är den som är utan arbete, kan ta ett arbete och aktivt sökt arbete eller som avvaktar ett arbete som börjar inom tre månader. Den som är sysselsatt är inte arbetslös. För att räknas som sysselsatt krävs att man arbetat minst en timme under referensveckan. Om man inte kan ta ett arbete, till exempel på grund av sjukskrivning eller förtidspensionering är man inte heller arbetslös.
Det ”verkliga” antalet arbetslösa är alltså större än 148 000 personer om man lägger till dem som väljer att inte söka arbete, de som bara jobbar några få timmar i veckan och de som skulle vara fysiskt kapabla att utföra någon sorts arbete men trots det fått förtidspension eller långtidssjukskrivning. Med det sagt är det ändå intressant att se på hur den officiella långtidsarbetslösheten har utvecklats.
Antalet långtidsarbetslösa började öka från 2008. Enligt SCB:s statistik har antalet sedan 2009 varierat inom intervallet 80 000 till 170 000 personer. Dagens nivå är samma som den som noterades 2010. SCB konstaterar att ”långtidsarbetslösheten är högst bland personer med lägre utbildning, i synnerhet bland utrikes födda”.
SCB redovisar också hur dagens utrikesfödda befolkning fördelar sig på olika födelseländer. Av totalt 2,2 miljoner utrikesfödda föddes 197 000 i Syrien, 146 000 i Irak, 68 000 i Afghanistan, likaså 68 000 i Somalia och 50 000 i Eritrea. Sammanlagt är alltså 530 000 personer födda i fem länder där utbildningen för flertalet ligger på en rudimentär nivå jämfört med den svenska tumregeln ”godkänt avgångsbetyg från gymnasieskolan” för att vara ”anställningsbar”. Mot den bakgrunden framstår 150 000 långtidsarbetslösa som en låg siffra. Att antalet inte visar någon tendens att minska är inte heller förvånande.
Regeringen förefaller fortfarande ha gott hopp om att långtidsarbetslösheten ska kunna pressas tillbaka. Den åtgärd som regeringen ser som viktigast är ”att prioritera bekämpningen av inflationen genom en återhållsam finanspolitik”. Andra åtgärder handlar om ”att återupprätta arbetslinjen”, vilket bland annat handlar om att det ska löna sig att gå från bidrag till jobb, att höga krav ska ställas på den som söker jobb, att arbetslösa erbjuds ”rätt” stöd och insatser samt att det ska finnas tydliga aktivitetskrav för att få bidrag. Den enskilt viktigaste insatsen för att långsiktigt etablera sig på arbetsmarknaden anser regeringen dock vara utbildning.
Jag har mycket svårt att tro att det som regeringen nu planerar ska kunna göra något åt det faktum att vi har hundratusentals människor i Sverige som inte har förutsättningar att svara upp mot de krav som vår avancerade arbetsmarknad ställer.
Det finns naturligtvis andra åtgärder, som – teoretiskt – skulle kunna radera ut långtidsarbetslösheten. En vore att i grunden förändra svensk arbetsmarknad, så att den öppnar upp för enkla jobb utan krav på läs- och skrivkunnighet, utan krav på relevanta språkkunskaper, utan krav på arbetsdisciplin och naturligtvis utan krav på nettolön över existensminimum.
En annan åtgärd vore att på något sätt få de långtidsarbetslösa att flytta till länder med en arbetsmarknad som matchar deras kompetens.
Eftersom det verkar helt osannolikt att den nuvarande regeringen, eller någon annan regering, skulle vilja eller kunna genomföra någon av de åtgärderna blir slutsatsen tydlig: Långtidsarbetslösheten är här för att stanna.
